Bild
Nästa artikel»GAAAH, NU ÄR DET PÅ RIKTIGT!«
Publicerad 19 september 2007
Per Hammarsjö * Projekt Roadsport Mazda Miata
Efter mer än ett år av bedrövelse och motgångar var det plötsligt dags att köra tävling.
Hjärtat slår, svetten rinner, där står jag på line-up i väntan på att de röda lamporna ska släckas och min racingdebut starta.
Nervös likt en sjuåring som ska börja skolan, vad i hela världen har jag gett mig in på? Vad som helst kan ju hända. På racerbanan gäller ju ingen försäkring! Varenda plåtskada blir till stor skada för min ekonomi. Tänk om jag kommer sist…
Många tankar rusade förbi de första 30 sekunderna vid min debut som racerförare på Kinnekulle. Visserligen hade jag kört en tidsträning tidigare på dagen men till skillnad från racet så är tidsträningen nästan som vilken klubbträff som helst. Bakomvarande, snabbare bilar, släpper man förbi och kör i sitt eget tempo. Men nu var det allvar.
Grönt ljus. Och full fart. In i den långa vänstern under bron, bilar överallt, Leif Perbeck i sin Toyota MR2 bakom mig och Niklas Falk i sin blå MX-5 framför. Niklas skulle bli svår att ta, det visste jag, men Leif i sin Toyota tar jag lätt. Trodde jag.
Ingången i kvarnen blev tajt. Leif kom på innern. Själv tog jag idealspåret och släppte på så sätt förbi Leif. Inga problem tänkte jag. Jag var ju trots allt snabbare i kvalet. Men nu var det race och kort därefter insåg jag att Leif inte tänkte vara lika snäll som i kvalet.
Varv efter varv jagade jag honom. Ett par chanser att ta sig förbi uppenbarade sig här och där men fegheten smög sig på och att riskera en smäll skulle kanske inte vara det bästa sättet att debutera på.
Efter nio varv av tio låg jag fortfarande bakom Leif och för övrigt sist.
De sista varven hade jag ökat tempot och börjat våga mig allt närmare - nu låg jag bara centimetrar ifrån Toyotans stötfångare. I hopp om att han skulle bli nervös och göra ett misstag tänkte jag ta mig förbi. I sista kurvan kom det. En elegant sladd och halva bilen ut i gruset gjorde att han tappade fart och jag kunde lätt köra om. Jag blev inte sist!
I förra utgåvan (Automobil 6.07) var min hjulupphängning fortfarande på vift och jag var osäker på om bilen skulle bli klar till start. Som ni förstått fick jag mina prylar och kunde montera dem på bilen. Inte helt utan komplikation. Klockan 16, fredagen före tävlingen på Kinnekulle, kom grejerna. Vid den tiden borde jag redan varit på väg till banan.
Jag drog ihop ett gäng kompisar för att köra hårdkväll. Bland annat Lars Falk som tar hand om vår tidningens Projekt 968. Sju timmar tog det att få dit mina nya Koni Sport och trixa till en så bra hjulinställning vi kunde med enkla medel.
Lars Falk är till skillnad från mig rätt kunnig på området och stod för hjulinställningen. Men kanske hade Lars ändå lite grus i ögonen, för när jag kom in från tidsträningen på Kinnekulle hittade min vän Stefan Mumm en blocknyckel på undre bärarmen.
Jag vet inte vad som är mest spektakulärt - att missa nyckeln när hjulet monteras eller att den sitter kvar efter 15 minuters hård bankörning… Ett gott skratt fick vi i alla fall i depån!
Racinghelg två nalkades och den här gången var det Velodromloppet på Gelleråsen. Jag var rätt nöjd med bilen som den gick på Kinnekulle och gjorde inga justeringar eller ändringar. Jag insåg snabbt att det fanns mer tid att tjäna på min körstil och rutin än fler manicker som kör åt mig. Visst kränger bilen fortfarande för mycket och borde få en något vassare hjulinställning, men det är knappast där problemet ligger just nu.
Jag hade från tävlingen på Kinnekulle 2,5 sekunder långsammare varvtider än Niklas i sin, nästan identiska, MX-5. Så målet på Gelleråsen var att knappa in ytterligare en sekund. Tidsträningen på Gelleråsen visade fortfarande samma diff. Cirka två sekunder skilde mellan bilarna och jag började känna att jag hade långt kvar till en fight med den blå Miatan.
Heat 1 startade och till min förvåning hängde jag på Niklas riktigt bra.
Tappade i några kurvor men tog in i andra. Körde jag bättre eller Niklas sämre än under träningen? Niklas fick dessvärre problem med bilen och gick i depå. Själv fick jag en fajt med en Alfa Bertone i samma klass - Roadsport C. En fajt jag dessvärre inte lyckades vinna.
Vid målgången fick jag tiderna från racet. Jag var bara en hundradel ifrån Niklas bästa tid. Ett mål jag satte för säsongen var redan i hamn efter tävling två. Nu gäller det bara att hålla nivån uppe till nästa tävling på Knutstorp, då vi även får konkurrens av minst en MX-5 till.
Nervös likt en sjuåring som ska börja skolan, vad i hela världen har jag gett mig in på? Vad som helst kan ju hända. På racerbanan gäller ju ingen försäkring! Varenda plåtskada blir till stor skada för min ekonomi. Tänk om jag kommer sist…
Många tankar rusade förbi de första 30 sekunderna vid min debut som racerförare på Kinnekulle. Visserligen hade jag kört en tidsträning tidigare på dagen men till skillnad från racet så är tidsträningen nästan som vilken klubbträff som helst. Bakomvarande, snabbare bilar, släpper man förbi och kör i sitt eget tempo. Men nu var det allvar.
Grönt ljus. Och full fart. In i den långa vänstern under bron, bilar överallt, Leif Perbeck i sin Toyota MR2 bakom mig och Niklas Falk i sin blå MX-5 framför. Niklas skulle bli svår att ta, det visste jag, men Leif i sin Toyota tar jag lätt. Trodde jag.
Ingången i kvarnen blev tajt. Leif kom på innern. Själv tog jag idealspåret och släppte på så sätt förbi Leif. Inga problem tänkte jag. Jag var ju trots allt snabbare i kvalet. Men nu var det race och kort därefter insåg jag att Leif inte tänkte vara lika snäll som i kvalet.
Varv efter varv jagade jag honom. Ett par chanser att ta sig förbi uppenbarade sig här och där men fegheten smög sig på och att riskera en smäll skulle kanske inte vara det bästa sättet att debutera på.
Efter nio varv av tio låg jag fortfarande bakom Leif och för övrigt sist.
De sista varven hade jag ökat tempot och börjat våga mig allt närmare - nu låg jag bara centimetrar ifrån Toyotans stötfångare. I hopp om att han skulle bli nervös och göra ett misstag tänkte jag ta mig förbi. I sista kurvan kom det. En elegant sladd och halva bilen ut i gruset gjorde att han tappade fart och jag kunde lätt köra om. Jag blev inte sist!
I förra utgåvan (Automobil 6.07) var min hjulupphängning fortfarande på vift och jag var osäker på om bilen skulle bli klar till start. Som ni förstått fick jag mina prylar och kunde montera dem på bilen. Inte helt utan komplikation. Klockan 16, fredagen före tävlingen på Kinnekulle, kom grejerna. Vid den tiden borde jag redan varit på väg till banan.
Jag drog ihop ett gäng kompisar för att köra hårdkväll. Bland annat Lars Falk som tar hand om vår tidningens Projekt 968. Sju timmar tog det att få dit mina nya Koni Sport och trixa till en så bra hjulinställning vi kunde med enkla medel.
Lars Falk är till skillnad från mig rätt kunnig på området och stod för hjulinställningen. Men kanske hade Lars ändå lite grus i ögonen, för när jag kom in från tidsträningen på Kinnekulle hittade min vän Stefan Mumm en blocknyckel på undre bärarmen.
Jag vet inte vad som är mest spektakulärt - att missa nyckeln när hjulet monteras eller att den sitter kvar efter 15 minuters hård bankörning… Ett gott skratt fick vi i alla fall i depån!
Racinghelg två nalkades och den här gången var det Velodromloppet på Gelleråsen. Jag var rätt nöjd med bilen som den gick på Kinnekulle och gjorde inga justeringar eller ändringar. Jag insåg snabbt att det fanns mer tid att tjäna på min körstil och rutin än fler manicker som kör åt mig. Visst kränger bilen fortfarande för mycket och borde få en något vassare hjulinställning, men det är knappast där problemet ligger just nu.
Jag hade från tävlingen på Kinnekulle 2,5 sekunder långsammare varvtider än Niklas i sin, nästan identiska, MX-5. Så målet på Gelleråsen var att knappa in ytterligare en sekund. Tidsträningen på Gelleråsen visade fortfarande samma diff. Cirka två sekunder skilde mellan bilarna och jag började känna att jag hade långt kvar till en fight med den blå Miatan.
Heat 1 startade och till min förvåning hängde jag på Niklas riktigt bra.
Tappade i några kurvor men tog in i andra. Körde jag bättre eller Niklas sämre än under träningen? Niklas fick dessvärre problem med bilen och gick i depå. Själv fick jag en fajt med en Alfa Bertone i samma klass - Roadsport C. En fajt jag dessvärre inte lyckades vinna.
Vid målgången fick jag tiderna från racet. Jag var bara en hundradel ifrån Niklas bästa tid. Ett mål jag satte för säsongen var redan i hamn efter tävling två. Nu gäller det bara att hålla nivån uppe till nästa tävling på Knutstorp, då vi även får konkurrens av minst en MX-5 till.
PROJEKT ROADSPORT C
Kostnader
Nu slutar jag redovisa utgifterna. Varken mitt psyke eller min sambo mår bra av slutsumman. Projektet som skulle bli billigt slutade i en kostsam motorhistoria. Utan incidenter skulle projektet ha slutat på rund 115 000 kronor.
Börja tävla/bygga bil?
Är du sugen på att börja tävla?
En Mazda Mx-5 (Miata) är en bra, rolig och billig bil att börja med. En tidig Mx-5 (NA) kan man hitta i tyskland för 25 000 kronor. Lägg på ytterligare 20 000 kronor så har du en raceklar bil en tävlingsklar bil kan du hitta från 65 000 kronor och uppåt.
Mer om Roadsport, besök www.roadsport.se
