Blådåren i Volvoskåpet

Kärleken har alltid

varit blå, åtminstone i förhållandet mellan mig och herrgårdsvagnarna från Hisingen. Kanske beror det på att min pappa fraktade runt mig, mamma och en massa märkliga maskiner i först en ljusblå 145 -74 och senare i en mörkblå 245 L -76.
Ett annat troligt skäl håller jag i handen på bilden här ovanför: en 265 DL tillverkad av Dinky Toys. Jag kan inte minnas vilket år jag fick den, men det måste ha varit i slutet av 1970-talet.
Men den främsta grogrunden för min passion tror jag är den mellanblå metallic-kulör som Volvo erbjöd på 1970-talet (se 265 GL med amerikaljus i bildspelet). Den trollband mig då och märkligt nog kan jag framkalla känslan än i dag.

Fast kan man

verkligen nämna kärlek och Volvokombi i samma mening? Sanningen är förstås att argumenten för att ställa en rätvinklig herrgårdsvagn på garageuppfarten har ändrat sig en smula sedan barndomens oförställda glädje.
På parvelstadiet kunde jag inte tänka mig en finare bil än en Volvo 264 eller 265 och de som inte förstod att dessa modeller var något totalt annorlunda än simpla 244 och 245 hade jag inte mycket till övers för.
Såg de inte den ståtliga grillen? Såg de inte att strålkastarna var rektangulära? Noterade de inte mängden kromdetaljer? Förstod de inte att inredningen var utförd i en helt annan klass (plyschklädsel…)? Insåg de inte att detta var lyxbilar? Bah!

Varje sensommar var

en högtidsstund - det var då Volvo hade sitt årliga "ÄT" (ändringstillfälle) och besöket hos den lokala återförsäljaren gjorde mig febrig av åtrå.
Det finns biltillverkare som låter sina modeller knalla på i stort sett oförändrade år för år. Volvo hör inte till dessa utan har sett till att varje årsmodell går att skilja från den föregående. En kromlist blev svartlackerad eller vice versa. En modellbeteckning kom eller försvann. Klotrunda strålkastare blev kvadratiska eller rektangulära. Instrumentpanelen fick ny fason. Ratten snitsades till. 

Att skilja en -79

från -80 eller en sexcylindrig GLT från en fyrcylindrig - sådant var högoktanig näring för ett ungt bilintresse och det har fortsatt upp i vuxen (hrrkl) ålder. Det nya emblemet i ratten på 03:orna, de nya backspeglarna på 04:orna och nu de ansiktslyfta 05:orna. (Egentligen är det förstås ren bluff att bilen kallas årsmodell 2005, när det är dags för inbyte kommer handlaren garanterat hävda att det är en 04:a eftersom bilen registrerats i år.)
Men att det slutligen blev en V70 2,5T AWD som tjänstebil har mer nyktra skäl än att modellen är det närmaste man kan komma en 265 GLE eller 760 GLE i dag:
- barnvagnen och en massa annat får plats (ingen som inte varit småbarnsförälder kan ana hur mycket jox som plötsligt måste följa med även på den kortaste åktur), - bilen går att beställa utan krockkudde på främre passagerarplatsen. Litar jag inte på de krockkuddar som stängs av med nyckel eller som ska kopplas ur automatiskt när en barnstol monteras?
Helst inte. Gissningsvis kommer även de svenska biltillverkarna att tvingas rätta in sig i ledet framgent, men så länge det finns ett val förefaller beslutet enkelt. Ingen sprängladdning 20 cm från min dotters huvud.

Annars är det ingen

brist på aptitliga och smarta kombibilar just nu: Opel Vectra, Citroën C5, Mercedes C-klass, Rover 75 - Volvo är sannerligen inte i fredade i sitt trygga kombisegment längre. Opeln och Cittran är sjufalt mer praktiska än V70, Mersan känns som skuren ur ett stycke och Rovern har just den avspända trivsel som gör att man älskar England (och som Jaguar inte lyckas ingjuta i sina nya modeller).
Men helheten i V70 - där säkerhet, praktiska egenskaper, komfort och en hygglig dos ombonad känsla samsas - kan ingen av dem konkurrera med. Den lagom starka motorn med lättrycksturbo samt den säkra (men kanske inte så roliga) fyrhjulsdriften från Haldex bidrar också.

Dessutom tycker jag

att designavdelningen - med vissa offer på det förnuftigas altare - har gjort en smått osannolik reinkarnation av Volvokombins grundformer. Med svenskt novembergrå ögon är inte V70 någon vidare spirituell design, men sedd ur sydländsk eller transatlantisk synvinkel är det exempel på en sällsynt begåvad skandinavisk form. Det förefaller mig obegripligt att V50 inte gjordes till en V70 i miniatyr i stället för den trånga sportkombi med hukande bakparti som den nu är.

Jag undrar även

om inte Volvo av alla tillverkare skulle gå i land med en stor, riktigt rymlig, odrägligt bekväm kombi. XC90 må spola in sjöar av pengar i Volvos kassa, men den är bara en i raden av SUV:ar utan terrängegenskaper och någon vidare arvtagare till 265 eller 760 är den inte. En modern V90 med plats för den tvärställda raka sexcylindriga motorn, slösande utrymmen och ett rätvinkligt bakparti med Volvo-DNA skulle sätta varumärket än mer på kartan. Alla vill gudbevars inte ha en stadsjeep.
Återinför sedan modellbeteckningarna GL, GLE och GLT i stället för de fåniga Business Plus och Business Plus Plus.
Garnera komfortmodellen med minst 50 meter kromlister, låt sportmodellen utmärka sig med tuff mattsvart dekor. Återuppliva slutligen färgblandningen för den metallicblå kulören på 265 GL i bildspelet ovan. Då kan vi börja snacka herrgårdsvagn igen.*