En rullande Dux-soffa

Alltsedan tidig barndom

har jag varit intresserad av allt som rullar. Varifrån det intresset kommer är en gåta, då varken föräldrar eller syskon har stimulerat mig i den riktningen. Då hade det varit naturligare att fastna för Schubert, Strindberg, fågelkvitter eller annan vitter verksamhet. Det ena utesluter ju inte det andra och i detta forum får jag väl begränsa mig till bensindoftande ägodelar.

Jag har haft glädjen att härbärgera åtskilliga bilar. De som sitter ordentligt fast i minnet är två Saabar, en Mercedes, en Triumph, några Hondor och två Volvofordon.

Min största dumhet

var att göra mig av med min Saab Monte Carlo 850 från1966. Jag köpte den grå före detta tjänstebilen år 1967 för elvatusen kronor - mer än vad en ny 96:a kostade då, men femtusen under nypris. Den var i perfekt skick och njutningen att greppa träratten, justera svankstödskudden och studera varvräknarens nål när trippelkarburatorn sög i sig den treprocentiga blandningen var ryslig. Just det - jag rös av välbehag.

Problemet var att när bilen hade lullat omkring i stockholmstrafiken en stund måste den bokstavligen blåsas ur. Rökridån bakom Saaben var rent James Bondsk.

Många turer under flera år blev det. Särskilt många blev det från Dalarna i norr till Paris i söder och med flera avstickare till Gotland. Då kunde jag njuta av sådana subtila kvalitéer som att varvräknarens nål hade exakt samma vinkel som hastighetsmätarens, förutsatt att man körde på högsta "rattväxeln", det vill säga fyran.

En riktig pärla

var en Mercedes-Benz 230S av samma årsmodell, men inköpt åtskilliga år senare för fem tusen. Den var ingen sprinter och ingen perfekt vinterbil. Annars var den bara till glädje. Den stående termometerhastighetsmätaren ändrade färg flera gånger under acceleration. Många har sagt det förr, att här handlade det om genuin kvalitet.

En personlig och trevlig bil var en Triumph 1300 från 1969. Så länge man inte började rota i rosthålen var det en njutning att köra den lilla engelsmannen med många finesser och en gedigen instrumentBRÄDA.

Det var roligt att få tag på en finfin Saab 99 LE 1975. Det var en återexport från USA med 118-hästars insprutningsmotor, öppningsbara bakre sidorutor och tonade rutor, nästan som en EMS .
Under åttitalet hade jag en faiblesse för Honda Accord. En 82:a hade jag glädje av i många år - från det den var ny tills den började hyperrosta. Det inträffade naturligtvis lagom till att den sexåriga rostskyddsgarantin gick ut. I övrigt inträffade inte ett fel.

Via en Accord 2.0 Exi blev det så småningom en 2,0-16 med 133 hk. Härlig bil! Minns ni att Accorderna hade låsningsfria bromsar (ALB) på TRE hjul?

Bland många Amazoner ligger en sjuttia bäst till. Egentligen var det en 121:a, men den hade elektrisk överväxel, K-kam och Weberförgasare. Träratt, vilstolsbeslag och varvräknare typ 123 GT var det övriga som avvek från original. Precis som med Monte-Carlon fick den se många platser i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike. Många av dessa resor företogs under mitten av nittiotalet.

Den aktuella fordonsparken

består av en Volvo 960 Executive -97, en Kawasaki Z500 -79, en Yamaha Dragstar Classic-04, en Citroën D Special -75 i patinerat ladugårdsskick, en Skoda Fabia -01 samt en Crescent "raketmoped" från 1961,tillverkad av Nymans här i sta'n (Uppsala).

Volvon är den förlängda version som byggdes i måttliga mängder vid Torslandaverken mellan 1996 och 1998. Den är 5,05 m lång och har en baksoffa tillverkad av Dux. Lägg därtill ett extra mjukt skinnmaterial och ett kungligt benutrymme. En fabriksmonterad stereoanläggning med tio högtalare och extra basförstärkare gör att man kan sätta sig i bilen, ställa in stolarna med några knapptryckningar, torrköra lite grand och lyssna till välljudet.
     
Limousinen drivs av den fina treliterssexan på 204 hästar. Drygt elvatusen mil har kärran rullat, först i Göteborg som en av Volvos egna direktörsfraktare, sedan som långpendlarbil i Jokkmokk och nu i Uppsala med generös omnejd.

Jag har haft bilen

sedan oktober 2001. Det var under en period när det var stressigt på skolan där jag arbetar. Jag var väldigt sugen på bilen eftersom den verkade vara i ett så fint skick och hade full utrustning. Det var stört omöjligt att hinna med att kvista upp till Jokkmokk.

Den lugne och sympatiske ägaren erbjöd sig då att köra ned bilen till Uppsala - en nätt tripp på 98 mil. Han litade på min ärliga avsikt att köpa bilen om bara beskrivningen av den överensstämde med verkligheten och jag å min sida litade på att Fredrik visste vad han pratade om, särskilt som han i en bisats nämnde att han arbetade vid bilprovningen. Jag har varit helnöjd i fyra och ett halvt år! *