Bild
Nästa artikel

Klart för avgång, Hindenburg!

ERIC LUND * PORSCHE 911 CARRERA 1986
Vår svarta (och numera guldlamérade) projektbil, Mercedes 190e 2,3-16, hamnade längre ned i resultatlistan och det gjorde även Smart ForTwo. Men Fiat Grande Punto Diesel knep placeringen före min 911 när vi körde A-sprint våren 2007. Nesligt, eller hur?
Snarare komiskt tycker jag, folk i min omgivning har varit mer bekymrade än jag själv. En bekant med en 911 SC ojade sig: »Om din bil är så långsam, då… då är ju min ännu långsammare!«

Min tävlingsinstinkt har aldrig varit något vidare och jag har inte ens vågat hoppas på att en drygt 20 år gammal bil ska ha något att hämta i 2000-talets resultatlistor. En VW Golf gti av modernt snitt är garanterat kvickare 0-100 km/h och med tanke på hur både körbarhet och väghållning utvecklats på senare år kan en hyggligt välkryddad familjebil nog köra i åttor runt min 911 på en racerbana. Livet med en svansmotor-Porsche från mitten av 1980-talet har andra utgångs- och ljuspunkter.
Men den som inte vill riskera att drabbas av speldjävulen ska aldrig lämna in sin första lottokupong. Nog borde väl en gammal travare kunna prestera lite bättre? Vår 15 år gamla Porsche 968 cs hör till eliten i A-sprint, tack vare moderna chassiuppdateringar och R-däck.

Fröet var sått och pgsaep (Projekt Göra Sportbil Av Erics Porsche) inlett. Målsättning: att utan ingrepp på bilens grundläggande uppbyggnad eller dyra modifieringar vässa väghållningen maximalt. Med Jonas Jarlmarks kunskap och handgripliga assistans borde gamla »Hindenburg« kunna knapra sig uppåt i A-sprinttabellen. (Förvandlingen av chassit finns beskriven i Automobil 2.08, artikeln kan även läsas på Automobil.se.)
Ombyggnaden blev klar strax efter jul, men då var inte läge att besöka Lundafältet för att återupprätta Hindenburgs ära. I stället lät jag Jörgen Sandell på Stockholms bilvård ta sig an den röda lackeringen. Jag har själv gnott med olika vaxer och polermedel, utan att få någon vidare stuns i den röda kulören. Bortsett från att rött är en otacksam färg gissar jag att lackeringen tunnats ut av flera tidigare entusiastiska ägare med polertrissor, men efter Jörgens handpåläggning har lystern tiofaldigats.


En gedigen vårservice hos Perrys Motor i Strömsholm kändes också som en bra investering, innan vi skulle plåga livet ur bilen på flygfältet. Jag bifogade en extra önskan till den ordinarie beställningen: Undersök varför bilen rycker så förtvivlat på låga varvtal, jag har tröttnat på att hosta mig förbi alla grannar på 30-sträckorna hemmavid. Några djupare CSI-kunskaper för att lösa gåtan behövdes inte hos far och son Andersson.
- Försvinner ryckigheten när du varvar lite mer? Då är det packningarna vid insugskanalerna som tröttnat och motorn drar tjuvluft, konstaterade Dick.
Ur med motorn (vilket är förutsättningen för nästan alla slags motorarbeten i en 911 och därför inte så komplicerat som det låter), dit med nya packningar - och nu är det mjukt och fint drag genom hela registret. Ett klart steg mot nybilskänsla!

Sedan var det de främre skärmkanterna. Eftersom jag kört med felaktig och alldeles för hög däckdimension har hjulen krokat i och böjt ned skärmkanterna. Ett besök hos plåtmaestron Bengt Blad strax utanför Uppsala åtgärdade problemet på nolltid. Tyvärr sprack lacken lite grand på högersidan, men ingen skugga över Bengt - hans vana handlag med plåttången (vadderad med läder i gapet) hade jag knappast fått till på egen hand.

Chassifixad, R-däckad, nyservad, skärmkanterna inkrökta och karossen polerad - nu kvarstod A-sprint.
Har du kört så att du fått skavsår i händerna någon gång? Det har jag numera, en gammal 911 är tungstyrd! Men mest är blåsorna bevis för att jag aldrig haft så kul med en bil på ett flygfält som den här eftermiddagen. Fast först greppar Jarlmark ratten och ser till att både vätskor och gummi når rätt temperaturer.
- Den är lite giftig på gränsen, vi måste justera bort överstyrningen, säger han efter första passet mellan konerna. Jag tar några repor till. Hej!
Och så försvinner min bil ytterligare en stund - till min stora glädje. Det är nämligen ren och skär njutning att se den kutiga karossen dansa vals på asfalten, en 911 Carrera 3,2 i kontrollerad sladd är sinnebilden av 1980-talets sportbilskultur.

Till sist blir det min tur. Omedelbart »tappar« jag bilen runt den yttre konen strax före målgång och åker baklänges ut i gräset - kalla R-däck är lömska. Efter ytterligare några rundor får jag flyt i körningen, vågar mig allt närmare konerna och allt närmare gränserna.
Jag stannar genomsvettig och rusig av lycka. Inser att en mockaratt med rattstångsförlängare samt ett par förarhandskar skulle göra underverk för körkänslan, men det skulle smärta att byta bort den tidstypiska originalratten. En skalstol skulle förstås hjälpa ytterligare. Finns det någon modell med snäppfästen så att man enkelt kan skifta mellan original och race?

Ändå - att gamla Hindenburg kunde bli så lättkörd (bortsett från att själva manövreringen kräver muskelstyrka). Och att lättmodifierat chassi samt klistriga däck kunde kapa 8,8 sekunder. Jonas Jarlmark klipper till med 54 sekunder blankt, att jämföras med 62,8 förra året (då rally-Peter körde).
Själv når jag som bäst 56,8 sekunder. Och fotograf-Per triumferar med att hans Miata i händerna på Jarlmark presterat 53 sekunder. Men det rör mig inte i ryggen - jag saknar ju som sagt tävlingsinstinkt.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.