Bild
Nästa artikel

Less is... less!

Collection
Lådbilarnas lockande toner blev till slut för förföriska. Återfallet är ett faktum. Vindruta? Onödigt. Dörrar? Fyller ingen funktion. Livet som lådbilsriddare är asketiskt kompromisslöst och man lär sig snabbt att uppskatta en proteinrik diet av fjärilar, flugor och andra flygfän som inte har vett nog att hålla sig undan allfarvägarna.

Alla former av komfort har offrats på viktoptimeringens altare och resultatet är en alltigenom galen karaktär.
Naturen är som bäst när den trycks rakt in i ansiktet i hundra blås.
Att få tackla en kurvig landsväg i lite för högt tempo och låta turbospisen riva sönder sommarkvällen, eller att svettig styra runt i stekande solsken på dallrande banasfalt, det är en intensiv upplevelse som få saker kan konkurrera med.

Lika underbart underhållande som det kan vara att dansa på en sommarväg, lika avskyvärd blir motorvägsmonotonin i domedagstrafiken. Ändlöst blåsigt buller kan driva den mest förhärdade fartfakir till fullkomligt förakt på blott ett par mil. Nej, sväng av så fort möjligheten bjuds och lägg Småvägssverige under R-däcken. Grusas gasarglädjen av regnväder? Hjälm och regnställ funkar finfint, upplevelsen blir inte sämre för det. Bara blötare.

Lådbilsupplevelsen är så direkt, så intuitiv, att när man efteråt sätter sig i en vanlig vardagsbil överrumplas man av hur stor, konstig och onaturlig den annars så trevliga transporten ter sig. De första kilometerna i vilken vägvagn som helst är som att köra båt. Plötsligt sitter man bakom rodret på Exxon Valdez och försöker navigera Nordvästpassagen.


Särskilt minns jag när jag klev från lådbil till Miata, en annars förnämligt vig liten bil, och trodde att handbromsen fastnat och motorn skurit innan jag välte omkull i första kurvan. Lådbilar förändrar referensramarna. Man blir bortskämd med det förakt för Newtons lagar om masströghet bilarna besitter.

Förmodligen var det just dessa egenskaper som drev Colin Chapman att trolla fram den första Lotus Seven år 1957, som trots 40 ganska blyga hästkrafter skrämde vettet ur de flesta av den tidens sportbilar.
Sedan dess har konceptet kopierats i oändlighet, tusentals rörhögar svetsats ihop i skitiga garage och ännu fler böcker skrivits i ämnet.

Originalet lever fortfarande kvar i Caterhams vård, men det är de mer eller mindre trogna kopiorna som bär idealet om den billiga, hembyggda sportbilen vidare. I Sevensubkulturen är Chapmans lilla låda odödlig.

Min bil föddes i Göteborg för ett tiotal år sedan. Enligt myten var det en grupp ingenjörer på Volvo som under mörka kvällar noga studerade originalritningarna från England och varsamt lödde ihop sju ramar att härska över racerbanorna. Vad de inte visste var, att en åttonde och sista ram sattes samman i lönndom, för att köra ifrån dem alla.
Historien om hur jag kom över den börjar bakom ratten i en annan Seven-klon. Det var i den jag träffade min fru, och också den jag fick offra för att ha råd med henne. Allt sedan dess har det värkt av längtan och saknad i kroppen efter en liten lådbil.

När jag sedan kom över garageplats på Söder i Stockholm, stod den där, dold under ett skynke inne i hörnet. Ägaren rörde sig i skuggorna och viskade »min älssskade« och lät sig inte övertygas hur lätt som helst om det sunda i att sälja. Men när jobb, barn och ekonomi kom emellan sansade han sig och bytte lådbil mot långschalar. Så där stod jag, nyfattig och lådbilslycklig i en fartförtrollad värld. De försiktiga provturerna utanför garaget förbyttes snart mot fullgasfärder från horisont till horisont.

Det dröjde inte länge innan bilens sinistra sida satte klorna i mig och illa­sinnade ränker började smidas i min skalle. Det började bedrägligt enkelt, med ärrade skärmar som fick lämna plats för nya blanka plastbitar. Baklyktorna byttes. Snart var nya stötdämpare byggda. Och ombyggda igen. Växellänkaget fick en översyn. Hjulvinklarna justerades, hörnvikterna ställdes rätt.

Semestern kom och försvann lika fort igen utan att jag sett solen. Istället låg jag på garagegolvet och krälade under min älssskade och min hud blev alltmer grådaskigt genomskinlig.

Senaste påfundet är en effektkran. På instrumentbrädan finns numera ett vred som reglerar trycket från wastegaten, för att kunna vrida på lite mer pulver när nöden så kräver. När kranen är stängd är bilen en pigg rackare även om den inte tar några os-medaljer. Men när man vrider fram all effekt rinner ren ondska ur motorn och kastar kartongbilen över asfalten som om den inte vägde någonting alls. Vilket den inte heller gör, naturligtvis.
Eldprovet återstår. Ska jag klara en hel A-sprint eller stupa på vägen? Vågar jag mig bara ut i solen väntar svaret på Lunda Flygfält.

CLOVER 7 1998

BILTYP
Lådbil med knappt två sittplatser. 4-cyl
1,3 liter med turbo, fyrväxlad låda och stel bakaxel. Alltigenom ond.

FORMKURVA
Allt starkare ju mer man vrider.

MÅTT
Längd/bredd/höjd    315 cm/160 cm/en tvärhand
Axelavstånd    2250 cm

VIKT
636 kg med förare, bagage och full tank. 53% på bakaxeln.

UTVECKLINGSPOTENTIAL
Lite lättare borde det väl gå att få den? Eller så är det föraren som behöver banta.

Kommentarer

#1
Erik
2008-11-14 00:15

Det låter gudagott det där, jag vill också ha en! :D

#1
Peter
2009-04-05 10:36

fullträff Daniel..exakt så kände jag när
jag körde min första gången

#2
Nhan
2013-11-18 03:46

skriver:Se5 fina! Mina julklappar e4r redan klara men jag te4nker pritna ut dem i alla fall. Och spara till ne4sta jul :-)Julhe4lsningar, Kati

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.