Racing på toppnivå!

Under min uppväxt så präglades jag av min far till stor del. Det var viktigt att man tänkte på vad man sa och att man tänkte efter innan man genomförde något.
Farsan är utbildad maskiningenjör och arbetade sina första år på Tetra Pak som konstruktör innan motorintresset släpade honom ut ur kontoret i Lund och ner i en smörjgrop någonstans för att en Morris Minor eller någon annan högkvalitativ prestandamaskin behövde åtgärdas.

Sedermera startades en egen bilverstad vid namn Bilmekano tillsammans med en något äldre kollega som kemin stämde med. Denna bilverkstad innehöll många attribut som man kan längta till idag.

Det var ett förhållandevis lågt tempo, cigarettdoft som ingen klagade på, nybryggt kaffe, ATF-olja, svag bensindoft och kvarterspoliser med vapen och roliga mössor som slog ihjäl ett par timmar i det inoljade ekinredda kafferummet. I detta kafferum föddes många ideér.

B.l.a byggdes min trampbil om till eldrift med en Volkswagen 6 volts startmotor kopplad till ett 12 volts batteri. Den accade från 0-10 km/h på bråkdelen av en sekund och kunde skrämma slag på vem som helst. Trampebilen evulotionerade sedan till bensindrift och efter ett antal vidareutvecklingar fanns inget kvar av min kära Kettcar som märket hette.

Den hade förvandlats till en regelrätt crosscart och jag hade blivit ett stående inslag för Svedalaungdomarna att kika på efter skolan. Hela historian fick ett snöpligt slut när jag voltade med farkosten och krossade mitt näsben...


Dagen efter hade pappa monterat isär kärran och skurit ner chassit med gassvetsen så att detta inte skulle kunna upprepas. Istället for vi till Lund för att kika på en gokart som en bortskämd unge velat ha men aldrig brukat. Jag minns att han som sålde den hade en spritt språngade ny Mercedes 190 med ett otroligt nyskapande och utmanande kjolpaket. Detta var någon gång runt -84.

Ett antal år av gokartåkande följde med hyfsade resultat. Framförallt har det gett mig goda minnen av gemenskapen som bara en far och son kan ha.

Under åren som följt har det varit mycket motorsport; karting, långlopp, roadracing, enduro, cross, jetski, standardbilsracing. Något av det roligaste och mest givande har jag faktiskt upplevt på senare tid.
Det är att köra racersportbil i clubmanklassen. Vi som är intresserad av motorsport och då kanske främst banracing har alla drömt om Formula 1 eller Le mans-bilar. Många har fädrar som legat och rullat sig i en skön dröm när de forsar fram på mulsanne- rakan och sedan utan att egentligen att veta om det spenderat gigantiska belopp och äktenskap för att få sonen att i realitet ratta en Lmp 1 bil sidan om Andretti och grabbarna.

Tyvärr så kommer detta aldrig att hända. Till 99.9% så kan man faktiskt utan skämmas be de flesta som håller på med "motorsportkarriärer" att stillsamt ändra fokus och istället skaffa sig ett bra jobb och en snäll fru för då kan man faktiskt göra en annan riktigt läcker grej. Man kan ratta en racersportbil längs med Anderstorpsrakan och behålla både äktenskap och huset. Detta har jag gjort och det är kanon!
Bilen som är införskaffad är den första svenskbyggda Phantomen som rattades av byggherren och välkände mgcc profilen Jan Nordgren mellan 2003-05.

Klassen bjuder på alla de moment som bra banracing ska innehålla; extrema kurvhastigheter, downforce i massor, tåliga drivlinor, bra reglemente med begränsningar på fördyrande ingredienser, bra tävlingar (Automobil sports car cup), hård konkurrens och gubbmys. Klassen är fullständigt unik vad det gäller prestanda per krona och är den tredje snabbaste bilklassen i norden efter formula Renault och Radical.

På senare år har klassen vad jag förstår samlat lite yngre förare som mig själv (32 år) vilket är mycket tillfredställande. Vi är idag ett gött gäng på ca 20 piloter med insikten att det viktigaste är att ha skoj samtidigt som vi tävlar. Bilarna är mycket lätta farkoster på ca 470 kg. Motorn är en stryktålig Ford 1,8 16 ventilare med dubbla weber och bättre tändsystem.
De ger ca 160-170 hk vilket är tillräckligt för att köra minuten på Knutstorp. Clubmanbilarna är mycket lättarbetade vad det gäller fjädring och chassi och man lär sig kvickt vilken enorm betydelse ground effect och downforce har för bilens uppträdande.

Denna säsongen har vi utvecklat en ny botten som suger sig fast bättre och chassit har betydligt högre frekvens (hårdare fjädring i hela registret). Samtidigt har 20 nya hästkrafter trollats fram genom att avlägsna de 30 mm halsringar som av misstag letat sig in i förgasarna.
Sammantaget har dessa förändringar gjort att Phantomen gjort skäl för namnet och att jag kunnat vinna årets samtliga tävlingar med banrekord på några stycken.

På årets svenska sportvagnsmeeting på Knutstorp upplevde jag ett av de mest spännade racen. Precis innan vi skulle köra fram till line up så bestämde vi oss för att köra med slicks eftersom det verkade som det skulle kunna torka upp snabbt. Våra maskiner fungerar dessutom som hyfsade dammsugare så banan torkar snabbt när vi kör. Sagt och gjort kom vi ut på slicks och jag stod i pole.

När starten gick var jag säker på att kopplingen eller lådan gett upp eftersom jag i till synes ultrarapid accelererade framåt. In i första kurvan var jag nionde bil. Slicksdäcken fungerade överhuvudtaget inte de första tre varven för att under varv fem gå bättre än regndäcken. Efterhand plockades bil efter bil och jag kunde köra in som etta i clubman slagen endast av 2 RS-bilar (2 liters motor) med några tiondelar. Söndagens race bjöd på torrt väglag och ett nytt varvrekord 1.00,2!

Slutligen vill jag bara påminna er om att denna klassens kvalitéer påminner mycket om Formula 1 på 70-talet. Det går fort fast på lite sladd. Och det är inte så dumt det...

Ps. 2008 blir stentufft. I dagarna fick jag reda på att Marie Carlsson köpt en välkänd clubmanbil. Hon har piskat en hel del riktigt namnkunniga piloter.... Ds.