Bild
Nästa artikelSom att springa sig trött
Publicerad 27 juni 2007
Leif Lindström * Lotus Elise S1 1996
När Leif Lindström inte promotar nya racingklassen Ginetta Cup tar han gärna ett fyspass i sin Lotus.
Redan när jag började tävla på bana förstod jag att en bil med hög effekt inte alltid är en snabb bil. Åtminstone inte när själva körmomentet består av mer än en lång raksträcka…
Min första tävlingsbil var en Fiat Abarth 1000. Med svansmotor och begränsad spårvidd var den lite lynnig i beteendet, men ändå förvånansvärt snabb runt banorna. Modellen hade haft sin storhetstid när jag lyckades köpa ett exemplar och den placerades utifrån ett mystiskt kg/hk-reglemente i samma klass som Lotus Europa, Porsche 911 och Volvo Cup-bilar.
Men det fungerade bra ändå och det var endast i sällsynta fall som min italienska kamrat och jag hamnade utanför prispallen. Finessen var förstås att inte tappa fart i kurvorna för det fanns inte särskilt mycket att ta igen när raksträckorna kom. Men med högt tempo ur kurvan räckte ofta försprånget ända fram till nästa kurva!
Bilar med mer väghållning än toppfart har sedan dess förföljt mig. Med en Dallara X1/9 på bara 1 600 cm3 vann jag nio av tretton tävlingar - inte sällan mot mycket större och hästkraftstinna ekipage. Även Sports 2000- och Formel 3-bilar - som jag körde under 1980-talet - hade imponerande varvtider trots förhållandevis lite motorstyrka.
En renodlad tävlingsbil är byggd för ett enda syfte - att ta sig så snabbt som möjligt runt en racerbana. En bil för landsväg är något helt annat med en balansgång mellan egenskaper som i grund och botten är varandras motsatser.
Undantagen benämns sportbilar, men hur är det egentligen med innebörden av ordet? Många tycker att en sportbil är en bil där man kan köra öppet eller när taklutningen gör det obekvämt för dem som sitter i det bakre sätet…
Naturligtvis har de inte förstått någonting. Vad en sportbil är hörs ju på namnet. Det ska vara en fysisk upplevelse att köra en sådan bil och det ska helst kännas även när man kommer fram till resmålet! Jag erkänner - numera finns det inte många sådana bilar på marknaden men jag har det stora nöjet att äga en - och bilen heter förstås Lotus Elise.
Min Elise är en urmodell - en Series 1 av 1996 års modell. Innan den kom i min ägo hade den varit en så kallad Trackday-bil i Belgien och bland annat avverkat många varv på klassiska Spa-Francorchamps. Hos mig har den gjort ett liknande jobb och fungerat som instruktionsbil vid förarkurser på Scandinavian Raceway och Mantorp Park.
Lotus Elise är den ultimata sportbilen - snabb, obekväm och underbar att köra. De första bilarna var extremt lätta då de saknar det mesta som andra biltillverkare kallar utrustning. Inte ens solskydd finns monterade och invändiga dörrhandtag bedömdes också som onödig lyx. Men så väger hela bilen bara 707 kilo och med cirka 160 ystra Rover-hästar bakom ryggen är den hyggligt snabb.
Men mer imponerande är väggreppet och balansen, ytterligare förstärkta av Yokohamas R-däck. Dessa puckar gör att däcksljudet nästan överröstar vindbruset men det är som det ska vara. Bilförare som vill lyssna på Mix Megapol bör välja ett annat sätt att förflytta sig!
Hållbarheten då? Ordet kvalitet kanske inte ska nämnas när man betraktar detaljarbetet men å andra sidan finns inte så många onödiga detaljer att vila ögonen på. Men grejorna håller verkligen ihop för att piskas runt racerbanor i högsta tempo. Bromsarna är precis som på en racerbil, lite hårdtrampade, naturligtvis utan abs men med så mycket bromseffekt att de är lätta att låsa även i farter kring 150 km/h.
I regn kräver bilen sin man och det är väl därför dags att hänga ut en varningsflagga. Om du köper en Lotus Elise Series 1, använd dess kapacitet på banträffar men kör med god marginal på landsvägen. Bilen är så låg att du inte ser över gräsbevuxna dikesrenar och - vad värre är - de mötande ser inte dig. En Elise gör som du befaller men blir det fel finns inga räddningsplankor som heter abs, asr eller esp.
Kanske man bör vara lite grand av en självplågare för att fullt uppskatta en bil av den här typen. Jag har alltid tyckt om att springa eller åka mountainbike där vind, svett och ömma kroppsdelar varit mina trogna följeslagare.
På något vis är känslan ungefär den samma efter att ha kört Lotus Elise.
Min första tävlingsbil var en Fiat Abarth 1000. Med svansmotor och begränsad spårvidd var den lite lynnig i beteendet, men ändå förvånansvärt snabb runt banorna. Modellen hade haft sin storhetstid när jag lyckades köpa ett exemplar och den placerades utifrån ett mystiskt kg/hk-reglemente i samma klass som Lotus Europa, Porsche 911 och Volvo Cup-bilar.
Men det fungerade bra ändå och det var endast i sällsynta fall som min italienska kamrat och jag hamnade utanför prispallen. Finessen var förstås att inte tappa fart i kurvorna för det fanns inte särskilt mycket att ta igen när raksträckorna kom. Men med högt tempo ur kurvan räckte ofta försprånget ända fram till nästa kurva!
Bilar med mer väghållning än toppfart har sedan dess förföljt mig. Med en Dallara X1/9 på bara 1 600 cm3 vann jag nio av tretton tävlingar - inte sällan mot mycket större och hästkraftstinna ekipage. Även Sports 2000- och Formel 3-bilar - som jag körde under 1980-talet - hade imponerande varvtider trots förhållandevis lite motorstyrka.
En renodlad tävlingsbil är byggd för ett enda syfte - att ta sig så snabbt som möjligt runt en racerbana. En bil för landsväg är något helt annat med en balansgång mellan egenskaper som i grund och botten är varandras motsatser.
Undantagen benämns sportbilar, men hur är det egentligen med innebörden av ordet? Många tycker att en sportbil är en bil där man kan köra öppet eller när taklutningen gör det obekvämt för dem som sitter i det bakre sätet…
Naturligtvis har de inte förstått någonting. Vad en sportbil är hörs ju på namnet. Det ska vara en fysisk upplevelse att köra en sådan bil och det ska helst kännas även när man kommer fram till resmålet! Jag erkänner - numera finns det inte många sådana bilar på marknaden men jag har det stora nöjet att äga en - och bilen heter förstås Lotus Elise.
Min Elise är en urmodell - en Series 1 av 1996 års modell. Innan den kom i min ägo hade den varit en så kallad Trackday-bil i Belgien och bland annat avverkat många varv på klassiska Spa-Francorchamps. Hos mig har den gjort ett liknande jobb och fungerat som instruktionsbil vid förarkurser på Scandinavian Raceway och Mantorp Park.
Lotus Elise är den ultimata sportbilen - snabb, obekväm och underbar att köra. De första bilarna var extremt lätta då de saknar det mesta som andra biltillverkare kallar utrustning. Inte ens solskydd finns monterade och invändiga dörrhandtag bedömdes också som onödig lyx. Men så väger hela bilen bara 707 kilo och med cirka 160 ystra Rover-hästar bakom ryggen är den hyggligt snabb.
Men mer imponerande är väggreppet och balansen, ytterligare förstärkta av Yokohamas R-däck. Dessa puckar gör att däcksljudet nästan överröstar vindbruset men det är som det ska vara. Bilförare som vill lyssna på Mix Megapol bör välja ett annat sätt att förflytta sig!
Hållbarheten då? Ordet kvalitet kanske inte ska nämnas när man betraktar detaljarbetet men å andra sidan finns inte så många onödiga detaljer att vila ögonen på. Men grejorna håller verkligen ihop för att piskas runt racerbanor i högsta tempo. Bromsarna är precis som på en racerbil, lite hårdtrampade, naturligtvis utan abs men med så mycket bromseffekt att de är lätta att låsa även i farter kring 150 km/h.
I regn kräver bilen sin man och det är väl därför dags att hänga ut en varningsflagga. Om du köper en Lotus Elise Series 1, använd dess kapacitet på banträffar men kör med god marginal på landsvägen. Bilen är så låg att du inte ser över gräsbevuxna dikesrenar och - vad värre är - de mötande ser inte dig. En Elise gör som du befaller men blir det fel finns inga räddningsplankor som heter abs, asr eller esp.
Kanske man bör vara lite grand av en självplågare för att fullt uppskatta en bil av den här typen. Jag har alltid tyckt om att springa eller åka mountainbike där vind, svett och ömma kroppsdelar varit mina trogna följeslagare.
På något vis är känslan ungefär den samma efter att ha kört Lotus Elise.
