Tack och hej! Next stop Poland!

Nedmonteringen av kulturarvet pågår på alla fronter. Nu har jag själv
bidragit; min Fiat 128 1977 i pangorange is no more. Inte i Sverige i
alla fall. Jag har skeppat över den till Polen. Där fanns behovet och
jag är inte den som nekar när en nyfunnen EU-kompis behöver hjälp.
Sorry ni folks som varit sugna på bilen, ni är för sent ute.
Efter
köpet och den inledande bogseringen hem från  Sandviken (se Automobil
x.06) har åtskilligt hänt på min lilla Fiatfront. Först sålde jag den
extraprima 128 1970 års modell jag trodde att jag skulle behålla i
evighet. Trots att det här är en verkligt liten bil visade den sig
alltför stor för att knökas in någonstans hemmavid. It had to go. Det
kom en veteranbilsbiten, glad 20-årig tjej från Sandviken (!) och lade
rabarber på den körsbärsröda godbiten. Kvar stod jag med endast ett
orangefärgat bär i klasen.
Lite hade jag allt kostat på bilen, bland
annat drivknutarna och en allmän service. En tät bensinslang senare och
BXF 980 var redo för besiktningen. Det gick toppen, bara en etta på ett
p-ljus som vägrade tindra.
Bilen var totalt rostfri, särskilt
undertill. Svart och fint överallt, som när den lämnade
Tectylbehandlingen i mitten av 1990-talet. Sade jag att jag hittade en
oklistrad dekal från Fiat Classic Club från 1978 i ägarmappen? Det
gjorde jag, tillsammans med ALLA papper på bilen. Guld med sådant
tycker jag.

Nu gick bilen
som det berömda skottet och jag hade bespetsat mig på att köra den som
pendlare mellan Uppsala och Stockholm i vinter. Flitig rengöring i
skärmar etc. skulle hindra arg saltlake att få bett om tunn italiensk
plåt. Som du minns hade 1977 års modell av Fiat 128 en helt annan
inredning än de tidigare årgångarna. Nu var det svart, modern hårdplast
överallt. Tydliga instrument, endast fyra reglage att sköta (lyse,
elbakruta, varningsblinkers, torkare), slopad öppning av
ventilationsrutorna i framrutorna för billigare produktion, nackskydd i
lagom höjd mellan skulderbladen och - kors i taket - rullbälten.
Nog
skulle detta vara en behaglig miljö att pendla i, tänkte jag. Inte
minst med dekalen "FIAT. MEST KÃ-PTA BILMÄRKET I EUROPA" som moraliskt
stöd i bakrutan om folk skulle börja undra.
Det var innan jag begrep
att stora motorn (1300 kubik, 60 hk) inte innebar en från
motorvägssynpunkt mer gynnsam utväxling än i den lilla maskinen som
satt i 1970 års modell jag just sålt. Första resan på 15 mil gick väl
an, men att dag ut och dag in sitta i denna veritabla borrmaskin på väg
till och från jobbet - det blev för mycket till och med för en sådan
som jag. Efter två resor rafsade jag ihop en "Säljes" på Blocket och
började vänta vid min Mac.


Det tog en kvart innan jag fick svar:
"Hello. Will car go to Nynashamn? If, I buy. Best regards, Tadeusz".
I detta läge måste varje korrekt vaggad person fatta en misstanke om att ha åkt på en körare från någon skämtsam bekant.
Men inte jag, som svarade:
"Of course!"
"OK. I buy. Send it to Poland. A friend will contact you."
Nu var jag väl ändå ute på djupt vatten. A friend? Contact? Poland? Huga.
Misstankarna
skingrades effektivt när Jörgen Einar ringde, en kille som är känd i
bland annat Volvosvängen och som har en urläcker rally-P1800 du kanske
såg i vår kollega Klassikers monter på Stockholms bilsalong. Jörgen
gick i god för Tadeusz, som visade sig vara en i svenska veterankretsar
ganska bekant kille.
I Polen är Tadeusz Kwiatek
a) stor Fiathandlare,
b) gammal rallymästare,
c) känd för att vara galen i gamla Saabar och
d)
omtalad för att ha åkt i snöglopp från Polen via Nynäshamn till Kiruna,
bara för att lägga beslag på en murken gammal Saab 96 som behövde
kärlek.
Framför allt är han fena på att renovera bilar åt behövande
svenska vrakägare, men det var inte riktigt detta han var ute efter med
min Fiat.

En kväll ringde
han och berättade. Jag trodde ju att Polen var fullt av gamla Fiat men
Zastava (som man strövis kan se i Sverige i bärplockartider) är förstås
halvkombivarianten på 128 och man måste förstå sådana som Tadeusz att
det är den rena, raka sedanmodellen som min som får entusiaster och
verkliga kännare att känna suget i plånboken.
Tadeusz berättade att
det inte går att uppbringa en rostfri Fiat 128 i Polen. Han ville köpa
min och bygga om den till rallybil. Toppen! tänkte jag, det är ju det
de är födda till. Så kul som de är att köra.
Råmaterialet kan inte
bli bättre och jag ser framför mig ett superläckert bygge med läderrem
över den mattsvarta huven, flodljus i näsan, störtbåge, tuff lackering,
ursinnigt varvande maskin och ett plogande bredställ i någon polsk
gruvägsböj, kartläsaren hängande i kurvhandtaget ovanför sidorutan.
Det
fanns ju en 128 Rally redan från fabrik 1970-71, minns du den? En
rackarns ärtig sak jag skrev om under vinjetten Broschyren i Automobil
4.06. Något åt det hållet får det gärna bli när Tadeusz skapar.

Först skulle bilen
färjas över vattnet. En svinkall decemberdag körde jag till Nynäshamn
och mötte Jörgen Einar och hans kompis Åke Gavelin som mött upp från
Grängesberg med släp bakom firmabilen. Åke skulle skeppa över sin
knallröda Saab Sport 1963, en skönt, högvarvigt knattrande sak man
också bara vill ha. Den behövde lite polsk ompyssling i lackeringen
bland annat.
Efter lite information från den tillmötesgående Dorota
Mikulska i biljettluckan på Pol Ferries återstod inget annat än ett ömt
farväl av min lilla apelsinfärgade glädjespridare där ute på lastkajen.
Vad har jag gjort!
Nå, hoppas att vi ses på Midnattssolsrallyt till sommaren!