Bild
Nästa artikel

Tag två, betala för en

AMC Pacer x 2

Om man har en bil som man egentligen inte vill ha och sedan plötsligt har två likadana till - vad gör man då?

Vad håller jag på med


- tänkte jag när jag just bytt pengaportfölj med säljaren.


Det var ju en motor jag var ute efter, inte två bilar till! Under ett kort ögonblick kom insikten att jag förmodligen var ägare till flest amc Pacer i hela Sverige. Nörd?! Icke!


Vi spolar tillbaka bandet till augusti i fjol. Mitt då nästan ettåriga Pacerprojekt började smyga sig mot mållinjen. Ett omfattande plåtjobb var utfört, lackering gjord (i mitt egenkonstruerade lackeringstält 12x?x6 meter i redig byggplast) och montering klar.


Det var dags för besiktning


av en bil som inte rullat på över åtta år. Själv hade jag bara kört den två mil samt in i och ut ur garaget. Motorn hade dessvärre inte hunnits med att se över.


En tidig morgon begav jag mig mot bilprovningen belägen fyra mil närmare Stockholm. Frid rådde på den ödsliga landsvägen och min blå Pacer puttrade på.


På motorvägen


intill susade bilarna förbi i 130 km/h, en ouppnåelig hastighet för bilen som får jobba rejält för att nå drömfarten 110.


Efter tre mil började problemet som skulle förändra mitt sätt att se på denna bil - denna skitbil. Den tvärdog! Med bara en halvtimme kvar till angiven besiktning stod jag där vid en enslig landsväg med en bil utan hjärta. Efter allt jag gett den var detta tacken.


Märkligt nog gick motorn i gång efter tio minuter och färden fortsatte fem kilometer ytterligare innan samma sak hände igen. Proceduren upprepades och till slut nådde jag äntligen fram.



Vid det här laget


var jag rätt trött på projektet. Jag orkade inte längre få fart på min coola sommarbil. För andra gången i mitt liv lämnade jag in en bil på en verkstad.


Bilen stod där i flera veckor och gissa om jag blev glad när mekanikern ringde och sa att bilen var klar.


- Funkar perfekt! Lite fix med tändningen bara.


Väl på plats blev jag informerad om att motorn var lite sliten. Brytarna var satta på 1 mm öppning (bör ligga runt 0,4) men det skulle funka perfekt. 


Färden blev nog


en av historiens kortaste, bilen började bluddra och tvärdog efter femhundra meter. Det var bara att vända tillbaka och hoppas på att ytterligare en vecka skulle få fart på maskineriet igen. Så blev det inte.


Första tanken var att inhandla en nyrenoverad motor från USA, men det skulle bli dyrt. Hoppet kom tillbaka en dag i januari då kollegan Calle Carl-quist hittade en risig Pacer till salu. Motor och växellåda i bra skick var det enda jag behövde läsa för att nappa.


Väl på plats


för att titta på bilen, vilken mest såg ut som ett misshandlat vrak, berättade säljaren att han hade ytterligare en bil till salu. Betala för en, tag två lät dealen. Nästan i alla fall. Sagt och gjort. Rishögen fick stå som donationsobjekt under ett par dagar innan en trevlig herre från Lidingö bildemontering kom och hämtade den med sin skräckinjagande gripklo.


Just nu förbereds operation motor-transplantation på min blåa samtidigt som den nyinköpta, gula Pacern glöms bort i en lada ett tag.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.