Bild
Nästa artikel

Titta in i min lilla barchetta

Karl-Erik Lindkvist * Fiat Barchetta 1,8 16V 2000

Karl-Erik Lindkvist resonerade sig fram till sitt val av sportvagn - och blev störtförälskad.

Våren år 2000 tyckte jag tiden var mogen för en ny hobbybil då jag avyttrat min Volvo 142, renoverad och trimmad på tidstypiskt manér. Jag var bespetsad på något mera opraktiskt och det var klart att det tilltänkta fordonet skulle vara i avsaknad av såväl fast monterat tak som baksäte.
Efter att ha utvärderat utbudet av cabrioleter i lämplig prisklass, provkört, tittat och avfärdat direktimport som »för jobbigt« var saken klar: Jag skulle ha en Fiat Barchetta!

En bilfirma i Skövde som pysslade med gråimport av italienska bilar åtog sig att ta hem ett exemplar med den utrustning jag önskade. Leveransen drog ut på tiden och först i november var den klar för avhämtning.

Jag skall inte sticka under stol med att jag var fylld med onda aningar; var inte innehav av en italiensk sportbil att be om trubbel? Dessa har dock kommit på skam, bortsett från en trilskande varningslampa och en bristfälligt monterad läderklädsel har jag förskonats från alla irritationsmoment. Inte ens det som varit Barchettans gissel under alla årsmodeller, den fallerande kamtidsvariatorn, har drabbat mig.

Men mycket av tekniken under skalet är hämtad från Punto, så det är beprövade konstruktioner. Utöver service enligt instruktionsboken inskränker sig underhållet till oljebyte och lackbehandling varje säsong. Jag har också sett till att den fått ett rejält rostskydd.

Barchettan är en fröjd att köra, en perfekt kompromiss av sport- och glidarvagn. Framhjulsdriften är inget som man normalt märker av, men racerföraren Magnus Wallinder lyckades att tappa drivningen när ett framhjul lyfte vid hård kurvtagning under provkörning. Motorn har en synnerligen trevlig karaktär och bildar tillsammans med den distinkta, kortslagiga växellådan en väl fungerande enhet som jag ännu inte tröttnat på.


Vad designen anbelangar så lämnar den ingen oberörd. Själv anser jag naturligtvis att Barchettan ser mycket bra ut (speciellt bakifrån), med extra plus för interiören som är minst lika snygg som utsidan. Av många eleganta detaljer bör nämnas suffletten som döljs av en lucka och de infällda dörrhandtagen vilka kommer fram när man trycker på en knapp (förbryllar ovana passagerare).

Jag har avstått från modifieringar och även om bilen rent estetiskt är 30 millimeter för hög så tycker jag att användbarheten väger tyngre. Inget sicksackande mellan tjälskotten för mig! Avgasljudet är i tamaste laget, men det (och alla andra oönskade ljud) dränks av den stereo jag lät Thomas »Swippe« Westman skräddarsy för Barchettans begränsade utrymmen.
Vet man att utnyttja alla vinklar och vrår är det ingen match att få med sig tillräckligt med bagage för en tvåveckorstripp. För egen del kan jag vid behov knöka ner picknickutrustning inklusive bord och två stolar samt en jättelik Fiat-banderoll och tvätthink med tillbehör i skuffen.

Många träffar har det blivit, utöver hållpunkterna Skokloster 1 maj och Automobil Classic Cars i Rosersbergs slottspark är det främst två som fastnat i minnet. Den ena är Sportscar Show 2002 där jag fick tillfälle att gasa runt på Mantorp i fem varv och få lite hum om både mina och Barchettans begränsningar.

Den andra är 2004 års upplaga av DamRallyt i Västmanland då en arbetskamrat lånade vagnen och tillsammans med en väninna ställde upp med årsmodellen definierad som »retro 1966«. De påminde starkt om Monica Vitti och Jane Asher och slutade på tredje plats i den öppna klassen. Året därpå var inga bilar tillverkade efter 1975 välkomna …

På träffar möter man också andra Barchetta-ägare. Alla är individualister av stora mått, men det vi har gemensamt är en känsla av exklusivitet i vårt bilval. Barchettan är definitivt ingen dussinbil, vilket bevisas av att många av oss upplevt detta: Någon närmar sig bilen bakifrån och kommer med den ena vilda gissningen efter den andra om fordonets identitet. Sedan rundar de framskärmen och ser Fiat-emblemet i fronten. Reaktionen är lika underhållande varje gång!

När min polare Wes Simonds för första gången fick se Barchettan på bild utbrast han spontant: »She's fast, she's topless, and she has a cute behind! She's perfect!«
Jag är böjd att hålla med honom.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.