Bild
Nästa artikel

Baklampsfetischisten

CALLE CARLQUIST AUTOMOBIL 9.10

Det är snart 30 år sedan och jag satt på en buss som skulle ta mig till Östervåla, en ort som för dem som inte bor i Östervåla ligger mitt i ingenstans. Det finns för övrigt en intrikat kriminalroman som heter Klockorna i Östervåla och just nu när jag skriver detta får jag för mig att jag skrivit precis den meningen förut.

Nå, jag skulle titta på en bil, en Mercedes-Benz 220S av 1962 års modell, Fenan alltså. När jag kom fram visade sig den gräddgula bilen vara precis så risig och skadeskjuten som den beskrivits över telefonen. Detta var bokstavligt, ty av Märsans hålperforerade dörrar att döma hade någon strax före älgjakten provskjutit bössan mot dem.


Bagagerumsgolvet utgjordes av impregnerade plankor två tum fyra. Den gamla damen gick emellertid som drömmen och jag köpte på stående fot, av en anledning jag strax ska återkomma till.

Det fenomen jag nu vill avslöja för dig, i största förtroende så jag vore glad om du höll det här för dig själv, uppträdde för första gången när jag var kanske fem år. Jag hade observerat att baklampsglasen på Opel Rekord 1961 och några år framåt skiljde sig åt beroende på exemplarets utrustningsnivå. De simplare modellerna, dem som Svensson, Larsson, Persson och den sure gubben Lindh i vårt kvarter körde, hade små toppiga lampglas som såg ut som mandelbiskvier. Jungfrubröst kallades de, antagligen efter någon amerikansk förebild. Men så var det Rekord de Luxe- och Coupémodellerna. Där var lampglasen mer utdragna i en cylindrisk form, mer påtagliga. B-kupa.

Eftersom folks fåfänga är gränslös när det gäller bilar såg alltså Svensson, Larsson och kanske Persson – men definitivt inte den sure gubben Lindh – till att skruva B-kupor på sina snik-Rekord. Det stärkte antagligen deras självförtroenden, höjde andrahandsvärdena gjorde det knappast. Eller också gjorde det det, fåfängan är gränslös som jag sade.

Fem år gammal reflekterade jag över detta och har sedan dess haft en plågande baklampsfetischism. Jag har noterat tre olika utföranden på exempelvis förra generationens Hyundai Santa Fé, åtminstone tre på BMW 3-serie E46 och när det gäller Audi A3 kan jag icke längre räkna dem alla. Numera är ju ljusdesign högsta mode, det är inte alldeles enkelt att skilja somliga fyrhjuliga existensers upplysning från julens girlander.

Viruset spred sig snabbt, snart var jag inte begränsad till blott baklampsglas. Ett tag var jag inne på backspeglar, inre och yttre. Det finns ju ett par snarlika inre på 1960-talets Mercedes-Benz, de där blanktjocka som ser ut som limpor mitt i vindrutan. Volvo Amazon hade länge en långslank snygg sak, men de allra sista åren – kanske var det bara det allra sista, 1970? – bytte man till en som var något mer kvadratisk. Opel Rekord C hade länge samma form, men ett år var den plötsligt krymplackerad utan att någon förklarade varför.

Handbromsspakar ska vi inte tala om. Volvo hade ju sin till vänster om förarstolen (hur gjorde man på de högerstyrda bilarna?) men en vacker höst, vid ett nytt ät (ändringstillfälle), hade man placerat spaken mellan stolarna som vanligt folk. Likadant med Opel (ständigt detta Opel …) som sedan Hedenhös kört med kryckan under panelen tills en dag då en spak hamnade mellan stolarna där också.

Med åren har jag förstått att jag inte är ensam om det här. Det går runt massor av svenska män, på ytan helt vanliga, med fullkomligt bråddjup detaljkunskap om dessa livets väsentligheter.

För väsentligheter är det, jag får för mig att alla de till synes löjliga observationerna har något med kärnan i 1970-talets kultbok nummer ett att göra, alltså Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel. Det är något med inställningen till saker och ting, handlaget, och det är verkligen inte begränsat till bilar. Jag får läsa om boken.

Bland oss baklampsfetischister är det i alla fall hur naturligt som helst att också dryfta ventilationsslitsarnas intåg under bakrutan på Volvo 140-serien, när Saab-emblemet på bakluckan flyttade från höger till vänster sida på nittinian, när Audi 100 fick infällda dörrhandtag eller vilket år sidoblinkers och den parallellogramarbetande vindrutetorkaren infördes på Mercedes-Benz 190.

Detta kan jag som sagt bara berätta för Dig eftersom Du är precis likadan. Du har ju läst ända hit. Här är min senaste observation, om några av er där ute kan belägga den vore jag tacksam:

Honda Civic, nuvarande modellen, ser ju ut som ett rymdskepp och tittar man noga på baklampsglasen (där kom de igen!) upptäcker man en något olika längd på dim- och backlampsinstallationen mellan de första årgångarna och den senaste.

Varför jag köpte Fen-Mercedes à la Östervåla, trots skrotskicket? Den hade ju MB-Texklädsel och den ovanliga vita ratten men framför allt medföljde i kartong fabriksnya baklampor för bägge sidor.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.