Besiktningsparalysering

Ingenting ger karlar stora darren lika mycket som att åka till bilbesiktningen. Särskilt när man har en hyfsat gammal kärra där skvavankerna sipprar runt.
En av mina bilar är en 38-årig Triumph som visserligen är i oförskämt gott skick men alltså engelsk, med allt vad därtill hör. Tack och lov behöver bilen bara nagelfaras vartannat år.

Redan på morgonen

för besiktningen sent på eftermiddagen kommer molandet, känslan av examen som kan få den mest snövite bilägare att må som den stackars eleven i filmen Hets av Ingmar Bergman och Alf Sjöberg.
Jag knappar in mig i ködatorn och sätter mig att vänta på den stora parkeringen framför besiktningsstationen. Märkligt hur dessa byggnader är så likformigt identitetslösa men ändå auktoritetstyngda. Runt mig står en Corolla med rostiga framskärmar, en Kadett med rostiga bakskärmar, en ynglings-BMW med för högt avgasljud, en husbil som ser ny ut, en gammal USA-bil med blixtrande krom och skyhöga fenor. Bakom alla rattar dessa tomma blickar.

Nu rullar jag

in i hallen och tas till min förvåning emot av en ung kvinna som verkar nyutbildad men tydligen inte så säker på sin sak att hon klarar sig utan överrock i form av en något äldre manlig kollega. Han är högljudd och det syns att han djupt ogillar företeelsen gamla bilar. "Här är en till som borde tas ur trafik" lyser det om honom när han ger sig ut på jakt efter bilens identitetsskyltar, vilka det tar ett bra tag för honom att hitta eftersom han aldrig sett en Triumph förut och än mindre en som heter 1300. Till hans förtret visar jag var skyltarna sitter och han tvingas inse att de stämmer.
- Men, skanderar han högt i hallen, koloxidvärdena slår ju i taket! 99,99!
Det vore onekligen en maffig avgasplym från 61 hästkrafter men riktigt så illa är det inte. Den kvinnliga kollegan mäter färdigt och fäster 8,7 i sin handdator. Också för högt, här blir det backning inser jag.
Så hissas bilen upp och den nyutbildade lyckas rikta lyftarna rakt mot karossgolvet innan hon inser sitt misstag och jag behöver ingripa. Det läner henne till heder, tänker jag. Den manlige kollegan glor misstänksamt på halvdistans.

Resten går prickfritt,

men jag måste alltså komma åter eller låta en därtill behörig verkstad "släcka tvåan". Inte förrän jag kommit hem tänker jag på att en förgasarbil koloxidjusteras med enkla grepp. Se där vad besiktningsnerver ställer till med i skallen. Några dagar senare åker jag tillbaka och hör om det inte går för sig att göra justeringen på stationen, där de ju har både avgasslang och -mätare. Vem möts jag av? Den högljudde kollegan.
- Nix! säger han i sin slutliga triumf över Triumphen. Det här är ingen bilverkstad!
- Det går bra här borta på fyran, säger plötsligt den unga kvinnan som just vinkat av en lättad herre med blankt protokoll.
- Jag har själv en gammal bil, lägger hon till.
Så hon kopplar in slang och mätapparatur och jag börjar skruva på ställskruven rakt under Zenith-Strombergaren. Men värdena faller inte ett dugg - de ökar. Kvack! Jag skruvar på, febrilt, och känner plötsligt hur skruven glider ur förgasaren, ner i handen, rullar ur handen och ned i golvbrunnen!

Jag har skruvat

åt fel håll. Besiktningsparalysering! Mörker, mörker, jag får svimningskänslor av hjärnans snabbscanning över hur i hela friden jag ska få tag på en så här knasig, 38 år gammal skruv igen. England, veteranmarknader, skrotar, nödlösningar, ny förgasare - en malström brusar i skallen samtidigt som bensinen strilar kall ned i min handflata. I ögonvrån anar jag den unge kollegan närma sig, flinande.
- Rulla ut bilen samma väg den kom. Det här fixar jag.
Rösten tillhör en tredje person, en äldre besiktningsman med grått hår, glasögon långt nere på näsan och antagligen hövding på bygget med säkert 47 tjänsteår. Han lyfter vant upp gallret, stoppar ned handen och fiskar simsalabim upp den mässingsglänsande justerskruven.
- En 1300 var det länge sedan jag såg, nickar han mot bilen och mig, där jag står med långfingret i förgasarhålet ungefär som pojken med fingret i skyddvallen i den holländska sagan.
Jag kommer till sans,skruvar i åt rätt håll, ser 1,1 på koloxidmätaren och kör nygodkänd ut i semestersommaren med en sång på läpparna. Om två år är det dags för skärselden igen. Då bokar jag tid på en annan station