Bilderna, Diana och jag

Hon hette Diana och vi möttes i Lysekil i juli 1966. Det var på den grusvarma parkeringsplatsen intill färjeläget där man tog båten till Gåsö och solen stekte så där som solen alltid stekte när man var liten.
Jag hade åtrått Diana hela våren och när hon äntligen var min släppte jag henne högst motvilligt. Hon var klädd i mörkgrått med blekt blågrön topp, hon var det vackraste jag sett, hon hängde om min hals och hon smälte som vax när jag tog i henne.

Med detta menar jag bokstavligen och formligen smälte, ty Diana var en plastkamera och snart hade vi kommit tillbaka från vår färjetur och jag min svikare hade glömt henne på hatthyllan i den stekheta minnessol som brände ned över bakrutan till pappas Opel Rekord 6, inköpt sommaren före. På denna min försumlighet reagerade Diana med att smälta samman till en blågrå, oformlig klump av illaluktande plast från någonting som hette Hong Kong.

Diana hade visserligen inte kostat min far mer än sju kronor och femtio öre och de bilder hon gav mig var mest besvikelser: bleksvartvita, kringflytande motiv med skumma ljusinsläpp, gryn och korn i salig röra. Men jag saknade henne ändå.
Så läste jag att man sedan några återupptagit tillverkningen av Diana och att det nu begärs drygt 3 000 kronor för ett »komplett set« med kamera och utrustningsjox. Kanske rusade priset i höjden sedan det påstods att självaste Denise Grünstein, världsberömd plåtslagare, tagit bilder med Diana? De kan knappast ha sett märkvärdigare ut än mina eftersom Diana i sig var en begränsning och inte tänkte jag på konstnärlighet som åttaåring heller. Jag ville ju bara plåta bilar.

Efter Diana blev det förstås en Kodak Instamatic, jag tror att det var en 133. Föregångaren 104 var egentligen snyggare (båda var lika generande enkla att hantera) och 133 hade egenheten att siktet placerats vid sidan av objektivet så det gällde att tänka rätt för att inte det tilltänkta fotoobjektet skulle hamna utanför bild. Det var inte ofta jag tänkte rätt, jag har gott om halva Ford 17m i mitt bildarkiv.

Under 1970-talet följde flera begagnade tyska 1950-talskameror i bruna läderfodral, mest Zeiss och Agfa, inköpta för en spottstyver. Folk tror att gamla kameror är värdefulla men det gäller bara ett ytterst litet antal modeller. I övrigt är det hundralappar, högst.

En dag blev jag med östtysk Praktica, en genuint usel sak med humörstyrd tidsmekanism men som hade fördelen att ett nytt teleobjektiv kostade 310 kronor. Praktican lärde mig dessutom grunderna i fotomystik, jag skaffade mörkrum och började lukta konstigt om fingrarna.

Så fick jag jobb på Skaraborgs Läns Tidning-Västergötlands Annonsblad och skaffade därför en begagnad Nikkormat, snikversionen av Nikon. Det ångrade jag aldrig, en verkligt suverän kamera i hantering, känsla och skärpa. Fotochefen pikade mig för den nyköpta kameraremmen som enligt honom var helt oseriös eftersom den såg ut »som ett jordgubbsland« (sådana fick jag plåta mycket och intervjua de knästående sommarjobbarna) men jag var supernöjd och min Nikkormat bevisat odödlig.

En morgon löd redaktionschefens order »Här har du nycklarna till Fiestan, infinn dig 16.00 i dag med tre artiklar. Hur du får till dem och vad de handlar om sk-ter jag högaktningsfullt i!« så jag begav mig till Hornborgasjön för att fotografera tranor (tranor fick alltid plats i SkLT-VA) men vad trodde jag – i juli?
Innan jag resultatlös for vidare från p-platsen till Broddetorp för att intervjua en gubbe som höll på med en mur vattnade jag ett buskage och ställde Nikkormat på marken. När jag backade ut Fiestan bumpade det till och i exakt samma ögonblick förstod jag att jag kört över min objektiva stolthet – men Nikkormat bekoms inte ett dugg, det blev bara en lätt inbuktning i polfiltrets ring.

Dagens kameror är helt enastående och totalt överlägsna de gamla på varje punkt. Möjligheterna, kombinationerna, skaparglädjen, snabbheten – allt är svindlande mycket större och bättre. Men jag tvivlar på att min digitala investerings-Canon skulle klara en överkörning och de där riktigt konstnärliga Dianaljusinsläppen får jag aldrig mera till, hur mycket jag än rattar runt i PhotoShop.