Bild
Nästa artikel

»Den bil Volvo borde bygga – egentligen«

LEDARE 8.10

Jag är förstås inte ensam om att fundera över vad det ska bli av Volvo. Det är ett ämne man lika lätt som vädret kan ta upp med vem som helst, särskilt sedan Hisingen mot sommarslutet verkligen köptes av Kina.

En dag åkte vi till Lunda flygfält för att lägga förarhandskar och testutrustning på Volvo C30 Polestar. Det var företagets genomsympatiska duo Hans Bååth och Magnus Romeborn som anlände med bilen surrad i täckt släpvagn. När jag sedan såg det blå trollet fara fram på flygrakan, kasta sig genom vår avslöjande A-sprint och fullgasaccelerera mot horisonten med en pollenstrut i följe – då tänkte jag på Audi ur-Quattro och allt vad den bilen kom att betyda för sitt märke från 1980 och framåt.

De konceptuella likheterna mellan bilarna är uppenbara, men till skillnad från svenska provförare som krävt att C30 Polestar måste börja serietillverkas nu, pronto och basta, anser jag att Volvo ska ha is i magen. Jag ska strax förklara varför.

En annan dag lunchade vi, ett gäng bilskribenter, och talade om – guess what – bilar. En av oss var i beråd, det behövdes en jätterymlig, lätt begagnad sak till familjen. En familjebuss, kröp det fram, så vi började rutin-mässigt rata modell efter modell, på det vis endast verkligt kräsna bilskribenter kan rata modeller. Vi skulle minsann vaska fram Förslaget, det proffsigt analyserade Köptipset till vår brydde vän.


Det var bara ett fel. Det fanns inget köptips.

Vi var alla rörande överens om att det egentligen var en familjebuss från Volvo vår kollega borde köpa. Men någon sådan finns inte och har aldrig funnits. Det är en av universums olösta gåtor, ett kardinalfel hos ett märke som mer än andra märken menar sig stå för familjevärden, det praktiska, förnuftet, omsorgen om det lilla livet för att kvaliteten i det stora ska bli bättre.

Det slog mig också att det inte finns något annat så kallat premiummärke (yada, yada) som nedlåtit sig till att bygga en utpräglad familjebuss, men om någon borde ha stakat ut vägen är det förstås Volvo.

Nu är det inte därför Volvo inte borde bygga C30 Polestar. Tro mig, det finns knappt ett fel på bilen och den skulle förstås gå att kasta in i produktion till en rimlig marginalkostnad – alla grejer är ju redan klara.

Men Volvo C30 är drygt fem år gammal. Den hör till en totalt undanskymd bilklass. Den står i snik-dieselversion hos hyrbilsfirmor och syns vintertid i ämliga plåtfälgar. C30 har absolut noll internationell »halo effect for the brand«, den är ingen fyrbåk för märket – som alltså är en nytänd kinesisksvensk tillverkare med alldeles enorm potential.

Audi Quattro 1982, där kan man snacka om präriebrand. Den vann VM, den mosade konkurrenter, den kördes av Michèle Mouton som drog ifrån karlarna så att det sjöng om det. Den inledde världens förändrade syn på Audi, från askfatsdoftande 1950-talsrelik till pojkrumsaffisch, den högsta ära något märke kan vederfaras. Affischuppsättare är – särskilt i överförd bemärkelse – framtida köpare.

För Volvo måste alltså något annat än C30 till, om man alls bestämmer sig för att en fyrhjulsdriven turbobil med massor av effekt och astronomiska fartresurser är bra för business. Och det är det nog, välbärgade kinesiska premiumsportbilköpare finns det gott om framöver men de vill inte ha en trimmad hyrbil, ingen annan heller. De vill ha en bil som signalerar att här kommer en med framgång.

Så gör en stjärnsmäll, Volvo. Ni behöver en bil med Nissan GT-T-effekt, en bil som välter internet i kommentarer. Låt Polestar bli showstar.

Annars kan ni lika gärna börja skissa på familjebussen med en gång. 

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.