»Digitalklockan skulle göra oss rubbade«

Kompisarna i lekskolan tråkade mig för armbandsuret som jag fått av mina föräldrar. »Tjejklocka« hånade de, och du anar nog hur mina patetiska försvarstal om »barnstorlek« bara blev ytterligare bränsle på retstickornas brasa.

Inför skolstarten i första klass hösten 1979 tog jag därför inga risker. Jag tjatade mig till en digitalklocka med en diameter som vida översteg grovleken på min handled.

Dessutom var boetten minst dubbelt så tjock som på en vanlig analog klocka, och gud vet vad som skulle rymmas där inne för de enda funktioner den ståtade med utöver att visa tiden var datum och en belyst display.

Jag kunde alltså kliva in i 1980-talet

som en ultramodern kille med digital tideräkning.

Några år senare råkade jag ut för en lärarinna som hävdade att vår generation skulle bli rubbad eftersom vi inte fick en »rund tidsuppfattning« utan en »linjär« på grund av digitalklockorna.

Det var för övrigt samma lärarinna som ritade Sovjet mitt på svarta tavlan och lät spetsarna på USA:s öst- och västkuster sticka in på respektive sida, varpå hon försökte leda i bevis att snälla Sovjet var omringat av otäcka USA.

Att växa upp under 1980-talet

var att befinna sig i korselden mellan en rödvinsvänster som ännu frodades och ett yuppieideal under uppsegling, osäkert vilket som var mest obehagligt.

Men mest allt var det förbålt roligt. I skuggan av kalla krig och kärnvapenhot var tidsandan optimistisk, musiken naivt glättig och Björn Skifs gjorde en film som hette Strul där han kallade sig Ragnar Jönåker.

Eddie Murphy var en figur med uppåtgående vindar och Duran Duran blev ett slags soundtrack för hela decenniet.

Vi spelade Donkey Kong

på primitiva Nintendo-manicker och någons pappa hade fått hem en märkvärdig liten dator som hette Macintosh och var höjden av raffinemang trots att den såg ut som en fågelholk.

Själv var jag ingen datorkille, hade ingen Amiga och lyckades inte knäcka koden i skolans Compis-datorer (det gjorde min bästis).

Jag trampade runt på min BMX längs de kuperade skogsstigarna och drömde om sportbilar.

En gång fick jag åka med Josef Zirkelbachs son i en DP-kitad Porsche 924. Det var en av höjdpunkterna i mitt bilistiska 1980-tal.

Vad tar du med dig till Träffpunkt 80? Vilken bil? Vilka prylar?