En sorts relation till Citroën

I vanliga fall brukar söner på mer eller mindre krångliga vägar bli med sina fäders avlagda bilar men med mig är det tvärt om. Jag har förvärvat en Citroën BX Millésime av 1993 års modell av min yngste son. Han gick och köpte sig en vit Buick Park Avenue och behövde inte längre sin finfina 9 000-milare i champagnemetallic kulör.
Har jag alltså, för första gången på säkert 100 bilar, blivit ägare till en Citroën.

Det är en speciell upplevelse, Citroën är som bekant ett oupphörligen intressant märke även när man tänker bort gashydrauliken. Själv har jag lite svårt att göra det eftersom mitt nyblivna ägande inleddes med att samtliga gasklockor fick bytas, till en kostnad.
Med den saken övervunnen har det bara varit att njuta, lilla och fjäderlätta BX är verkligen en behaglig liten reskamrat som bevisar att en bil inte behöver vara det minsta sportig för att erbjuda en intensiv, aldrig uttröttande körupplevelse. I BX är det andra värden som gäller. Snål är den, 0,65 liter milen är halva bensinsluket jämfört med när jag flottfärdas i min Opel Senator. Komfortabel, förstås, om än med lite otidsenligt vindbrus och däckljud, trots att asfaltskontakten sköts med näpna 165-däck. »Hjulen är rundare på Citroën« föreslog en god gammal kollega som så kallad pay-off till Citroëns marknadsavdelning, som dumt nog inte nappade.

BX-historien är också kul. Dels för det där gamla Volvo Tundra-konceptet som inte blev av 1979 och vars grunddesign då gick vidare till Citroën, dels alla andra förslag på temat den gode Marcello Gandini lade fram medan han var hos Bertone, inte minst den än mer okända Reliant SW11 som ser ut som en BX gjord på albansk budget.

Antalet specialutgåvor av BX blev fler än kapitlen i Bibeln, allt från supersnikiga plåtmoduler för franska flygplatser till bredfeta fyrhjulsdrivare som skulle söka lyckan i Grupp b-rally såg dagens ljus. Kombin med sitt utan större åthävor påboltade bakparti är på väg att bli en raritet. Drygt 2,3 miljoner BX-exemplar blev det 1982 – 93, vart och ett ganska snabbt nedslitet till var sin egen omisskännlig karaktär. Rostar gör bilarna sällan, de utsatta delarna är galvaniserade och slitstyrkan är förvånande med tanke på materialdimensionerna.

I dagens trafik ser en BX, i synnerhet de med den stora spoilern bak, ut som en riktig 1980-talskartong – sådana som vi gärna ser många av på Automobils/Klassikers stundande happening Träffpunkt 80. Har du en BX – kom!
Du också.
Jag vet inte vilken relation den svenska Citroënklubben, starkt betuttad i DS, 2CV, SM etc., har till BX i dag men jag minns att för några år sedan var den gravallvarliga frågan »om BX skulle betraktas som en klassiker« aktuell på någon sorts beslutande möte. Håhåjaja. BX har alltid setts som en avfälling, den har ju något så förfärligt som McPherson-framvagn, inte någon högintellektuell benkonstruktion av sedvanlig Citroëntyp.

Mitt yrkeslivs första långresa i bil företogs till Paris och Mount Saint Michel i en passande vagn: CX Pallas Prestige. Första bilen med fjärrkontroll för centrallåset, vad jag kan minnas. Vi var tre män i en bil och ville aldrig sluta köra denna den antagligen bekvämaste modell som någonsin byggts.
»Ännu vet ingen hur billig en XM kan bli«, brukar några av mina arbetskamrater på Klassiker och jag skoja. Nu är det slut med det. Lennart, en layoutare åt både Klassiker och Automobil, skulle göra sig av med sin trotjänare och jag provkörde förstås. Lennart begärde sex tusen men jag erbjöd fyra, i och för sig en alldeles för liten prutning men vad tusan. Lennart antog emellertid inte budet utan skänkte bilen till Klassikers redaktion, som raskt döpte sitt projekt från ovan till Lënnart.
Så nu vet du det: nästa gång någon annonserar ut en gammal Citroën ska du inte nappa med mindre än att du får den gratis. Eller att du får betalt för sveda och värk.