Fler fordonsfärger finare förr

Det var en bilkö och jag stod i den. Eller sitter man i en bilkö? Det var i alla fall hög juli och ingenting hände eftersom det pågick ett grävarbete längre fram och det stod en ung tjej och höll upp en röd flagga.
Jag satt i en silverfärgad bil. Min bil. En gammal Opel. Jag glodde runt omkring, det var en tvåfilig kö. Bilen framför var en Ford Mondeo kombi, en silverfärgad. Bredvid mig stod en hyr-Golf med dieselmotor. Silverfärgad. I min vänstra backspegel skymtade jag bilen bakom Golfen. Det var en Volvo V70 och den var silverfärgad. Bakom mig stod en annan Volvo V70 och den var också silverfärgad. Precis som förarens hår var silverfärgat.
Det var inget roligt att stå i kö. Ofoget med att nästan alla ska ha silverfärgade bilar är väl bekant men det här val väl att ta i, tänkte jag och tog upp ett betydligt mer färgglatt papper. Det gällde 1980 års färgprover för Mercedes personbilar i Sverige. Jag tror inte att en enda av de kulörerna går att erhålla på någon bil i dag. På bilden ovan kliver jag på något mystiskt vis omkring bland dem.

En av färgerna

heter Cayenneorange men det undrar jag om man kan få på sin Porsche. Säkert inte pastellgrå i alla fall. Pastellblå var en av de verkligt annorlunda, nästan fluoroscerande färger Mercedes underhöll kunderna med. Och petrol, en grönblå metallic som såg ut att lukta just bensin. Jag kommer ihåg att jag verkligen gillade Mercedes' klatschiga färger vid den här tiden men i dag har vi ju så himla lätt att ironisera över kulörer från den här tiden.
Färger är extremt tidsbundna, om än de kommer igen i vissa cykler. Och de är märkestypiska: visa en färg och jag kan säga vilken bil den draperat. Om det nu inte är någon av de färger jag misstänker går på cirkulation i bilmålerierna förstås. Det finns en vattenfallsblå Volvofärg jag tror lånades ut till Volkswagen och vad tror du den italienska tillverkaren tycker om alla som hävdar att de lackerat sin bil Ferrariröd? Kommer du förresten ihåg 1988 när det skedde något med färgpigmentet i alla vita tyska bilar? Det blev liksom mer isblått än året före. Vit Omega 1988 var inte samma färg som vit Omega 1987, samma sak med Golf och många andra.

Ja, karossfärg är

verkligen något att hänga upp sig på. Om man ändå står i en kö och hänger. Fråga dem som bestämmer om de så kallade lanseringsfärgerna på en ny modell. Mest berömd är förstås T-Gul, vilken sammanföll så lyckligt med att Volvos berömda kombi var en smula eldfängd i temperamentet. Saffran, T-Röd och tvålblå är andra skönhetsideal Hisingen gått till torgs med. Andra har förstås haft andra färger, just nu är vitt väldigt hett. Audi, BMW, Volkswagen - alla har de bilar med snörena samveten.

Världsmästartiteln i skumma

lackeringar går till Saab, inte bara för att man klämde fram en kulör som kallades odoardogrå. En färg varje hyfsat inbiten Saabsnubbe känner till. Den enda Odoardo jag vet om heter Fioravanti i efternamn och har satt sitt namn på ett karossmakeri i Italien. Är det han?
I början av 1970-talet släppte Saab ur sig obegripligt träliga färger. De såg hemmablandade ut: grått vispat med lera, snorgrönt på en bädd av träsk (Veronagrön tror jag att den hette), morotsorange simmande i brunsås.
Värst var en lila kulör som dök upp 1973, samtidigt med att 99:an fick stötfångande stötfångare. Den hette burgundröd i broschyrerna men jag vet att den i Saabhandeln och ända upp på PR-kontoret i Nyköping in på 1990-talet bara kallades en enda sak. Kukskalleblå.
Bilhandlarroligt på värsta manér, visst. Konstigt nog susade färgen till Mercedes när A-klass introducerades 1997. I broschyren stod det oskyldiga »violett« men nu vet du vad du lika gärna kan kalla den.