»Framtidsplaner målades med penslar från 80-talet«
När bitarna faller på plats kan till och med priset rasa i prioritet.
Den senaste tidens mediabevakning av Saab har varit massiv. Presumtiva köpare har bollats mellan redaktionerna, som i ren desperation har refererat till varandra i sin strävan att ligga i drevtäten.
Finansiär ett har ersatts av finansiär två, som kopplats samman med finansiär tre, som till sist inte visade sig existera över huvud taget.
Det som fick mig att börja fundera var inte rapporteringen i sig, utan de tänkbara intressenternas förmåga att dra nytta av vd Ed Whitacres nonchalanta uttalanden. Spyker och Koenigsegg Group – de två starkaste kandidaterna under resans gång – tog båda känslomässiga grepp om det som för Whitacre framstod som ännu en svårstoppad »wind-down«. Både Christian von Koenigsegg och Victor Muller tryckte på emotionella knappar, vilket lierade de stora massorna, inte bara i Sverige. Framtidsplanerna målades med penslar från åttiotalet, Saabs storhetstid. Den unika ställning Saab hade då har ställts i paritet till den många gånger omöjliga uppgift som att konkurrera mot de största premium märkena inneburit. Den speciella Saab-känslan måste tillbaka, har det sagts.
EN AV DE SVÅRASTE SAKER en motorjournalist ställs inför under ett möte med en bil är att sätta ord på det Saab måste återfinna. Att fånga det som spelar på känslosträngarna, utan att kunna vila sig på hårda fakta eller insamlad testdata kräver att du funderar en gång extra. När bitarna faller på plats menar vissa att effekt och väghållning spelar mindre roll. Till och med priset kan rasa i prioritet om det vill sig riktigt väl.
Visst är det skönt att man inte kan sätta siffror på allt.