Janne med skohornet

Vad är det för konstiga soppor i blodet som får det att koka av bilglädje? I mitt fall har den alltid funnits där, en längtan efter det bilistiska som jag inte vetat varifrån den kommit. Det är ingenting jag fått med mig hemifrån, min barndomsmiljö var påtagligt bilanalfabetisk och präglad av pappas tjänstebilar. Oftast någon Volvo, gärna kombi. Så jag fick suga i mig biltidningar när jag kom över dem, ända tills min mor begrep att det var något fel på ungen och beställde en prenumeration på Teknikens Värld så att det blev någotsånär lugnt i hemmet.

Där satt jag i mitt pojkrum och drömde mig bort bakom ratten på Ferrari 288 GTO, Jaguar XJ6 eller BMW 535i. Varje skrivet ord sögs in, varje omdöme svaldes okritiskt. Och i en obegripligt avlägsen framtid hägrade körkortsåldern.

Den infann sig till slut, artonårsdagen, och med den kom också lappen snart. I min mors Peugeot 205 företogs nattliga räder i jakt på Skånes bästa asfalt. Vi kom bra överens, Peugeot och jag, och det kom en dag då jag slutgiltigt fick ta över vårdnaden om den.

Men då hade bilbytarjävulen stuckit sina smutsiga klor i mig och snart var den såld. Ett dunkelt resonemang om att man skulle ha sportbil hade gnagt i bakhuvudet och trots den lilla bilens alla förtjänster kunde man inte med den bästa vilja i världen kalla den för sportig. Inte jag i alla fall, inte då.

På den tiden fanns varken Blocket eller internet och annonsjakten företogs i tidningshyllan. Varje vecka köptes Motorbörsen och plöjdes igenom med märkpenna och när tidningen var slut åkte jag ut till försäljningshallarna på objektjakt.

Det var då jag upptäckte Janne. Han hade en gård någonstans utanför Kävlinge i Skåne och på den gården stod en enorm samling bilar till salu. Och inte vilka bilar som helst, utan allt som en biltrånande yngling kunde önska sig. Vad sägs om BMW 3,3 li, i fjordblått med svart läderklädsel och Minilitefälgar? Eller en Alfa Romeo Giulia i mattgrått, med små Gulfmärken på framskärmarna? En gång hade han två Ford Granada-coupéer, båda med trelitersmotorer. Där fanns DS-cittror, Dauphiner och Rover P5 i drivor. Och allt var till salu bara man hade pengar. Han bjöd på kaffe och berättade mer än gärna om alla sina bilar. Besöken blev många och långa och man åkte alltid därifrån med en känsla av bilbegär och leriga skor.

Särskilt minns jag en provkörning i en Alfa Romeo GTV. Det var en sen sjuttiotalare och den såg omåttligt frän ut med breddade skärmar och fartränder över taket. Att kardanaxeln smattrade mot växelspakshuset så att det lät som en Formel 1-bil gjorde knappast saken sämre, inte när man är arton. En annan bil som gjorde stort intryck var en tidigare Alfa, en svart 1750 GTV från 1970 med fyrekrade Revolutionfälgar, Zagatostolar och bortkapad reservhjulsbalja. Det begärda priset gjorde den ouppnåelig, men som drömbil bet den sig fast och gjorde mina nätter svettiga.

En BMW fick till slut följa med mig hem, en 2002 tii med insprutning från Kugelfischer och 130 hysteriska hästkrafter. Den gick som en orm på vägen men det bekymrade mig inte.

Det blev fler besök hos Janne genom åren. Någon gång kom man därifrån med en bil man inte hade planerat för, men de allra flesta gångerna var det bara för att det var så spännande. Vad skulle han ha den här gången?

En gång gläntade han på portarna till ladan och fick mig att lova att inte berätta vad jag fick se där inne. Förlåt Janne, men nu kan jag inte hålla mig längre. I dunklet från de smutsiga fönstren stod en Bertone-Alfa, delvis demonterad och omåttligt dammig.
– Titta under huven ska du få se.

Jag tittade och kippade efter andan. I det lilla motorrummet hade han skohornat ner en amerikansk V8. Installationen var oklanderlig, med egentillverkade ventilkåpor med Alfa Romeo-loggan på. En hädelse bland rättrogna alfisti, en närmast religiös uppenbarelse för mig.

Förmodligen är Janne en av de människor som har påverkat mitt bilintresse allra mest. För där fanns kunskap och intresse, en sann kärlek till bilen som fenomen och en respekt för vad bilen stod för. Och inte minst, en salig blandning av bilar som man inte trodde fanns.