Kartomanen i baksätet
Jag är en av landets sämsta kollektivtrafikresenärer, vet knappt hur man löser en bussbiljett. Är det via mobiltelefonen, Ticnet eller kanske ett V65-ombud? Direkt med kontanter ombord själva bussen, i näven på chauffören, fungerar sällan numera har jag förstått. För att inte tala om tunnelbanan, i min värld har de fortfarande kvar de där meterlånga stämpelremsorna jag fick förra gången jag åkte, kan det ha varit 1999?
Nä, jag ansluter till kollegan Fredrik Nyblad, som så säkert formulerade saken i senaste numret av Klassiker: jag åker bil till och med till kylskåpet.
Denna gnistrande vårvintermåndagmorgon står ändå sj på schemat och det är inte utan att jag ser fram emot det: X2000 till Göteborg. Första klass dessutom, kostar visserligen en hundring mer än andra men ska enligt prospektet ge en del fördelar, främst möjligheten att välja »tyst kupé«. Givet, nu kan jag resa och samtidigt mata Automobils omättliga hemsida med nyheter via internetuppkopplingen, numera en självklarhet även på SJ.
Jo hej du. Uppkopplingen är ur funktion, meddelar den annars otadlige tågvärden strax efter avgång, och lika säkert som ni vet vad i kyrkan bryter genast den oroligt undersysselsatta resenärskaran biljettens kodex och börjar ringa och oförblommerat skräla till alla ändar av Sverige. Det var den tysta kupén.
Naturligtvis är det ingen nyhet att svensken i offentlig mobiltelefon är en helt odräglig varelse, befriad från all den eventuella hyfs han kan ha fått inbankad i skallen. Men det är varje gång lika irriterande att få saken bekräftad. Jag borde ha nappat på sonens erbjudande att låna de aktivt ljuduteslutande hörlurar han hade med sig från USA.
I situationer som denna plockar jag fram min räddning: Bonniers Stora Bil&Turist Atlas Sverige.
Ja, visst är det en ovanligt illa formulerad titel men denna stora och generösa kartbok har varit min trogna följeslagare under ett kvarts sekel.
Jag har alltid varit kartoman, kan läsa dem i timtal, överallt. Jag är kartläsare hemma i soffan, på toaletten, snokar upp dem hemma hos folk och förlorar mig, tappar den sociala tråden till vad jag gör hemma hos dem och är i stället på mental utflykt i Gäddede, på ett berg i västra Närke eller flanerande i centrala Borås.
Jag norpar gratiskartor, naturvårdsområdeskartor, blomsterpromenader och idealspårsöversikter, allt jag kommer över. Jag har en karta över rälsdragningen i Hallsberg, utgiven 1954 och tummad senast för någon vecka sedan.
Men så har jag också blivit en jäkel på att hitta i Sverige, överallt.
Bonniers Stora Bil&Turist Atlas Sverige (fanns det verkligen ingen redaktör?) är hårt nött och med rikliga marginalanteckningar försedd. På en tejplapp på sidan 38 finns hålltider för Svenska Rallyt dag två 1997, på uppslaget efter har jag med blyerts markerat mellan-Västmanlands fetaste grusväg. På en ovanligt rak raksträcka i Uppland har jag kluddrat, jag tror att det står 236 km/h. Jag undrar varför. Utanför Strömstad på sid. 28 ett »Nej!« jag inte kan härleda.
Jag köpte alltså kartboken 1986 som färsking på Teknikens Värld, i tron att den kanske kunde komma till åtminstone lite användning, någon gång. Hö! Jag har läst den oftare än min lokaltidning.
Omslaget pryds av en knallorange Volvo 244 av 1976 års modell, på väg i ett somrigt Lappland. jjn 411 hette bilen, enligt bilregistret numera återvunnen till en Volvo c30 av årgång 2007. I mellanperioden var den en Gisebo släpvagn.
På samma sätt som Volvon i orange är obsolet är många av vägarna omvandlade intill oigenkännlighet. Det står emellertid »Helt aktualiserad« på omslaget så jag kör envist på efter min bok. Verkligheten får se ut som den vill. Att de stora stråken ständigt förändras, rätas ut, breddas och tidsminimaliseras för allas vårt stressbästa stör mig föga. Eventuellt kinkiga situationer ordnar sig automatiskt, det är ju bara att följa med strömmen.
Vad jag däremot inte begriper är alla som följer med strömmen – till navigator? Obegripligt många kör längs de stora motorvägarna, mellan Uppsala och Stockholm, eller längs e20 till Göteborg, eller bara till jobbet, efter sin i vindrutan apterade navigator. Maniskt. I Sverige? Till jobbet? Hittar ni inte?
Den lilla skärmen är svenskens senaste bilsnuttefilt, en sådan som krävts i alla tider men som tagit sig olika skepnader. När jag på det utlovade slaget klockan 11.17 (det fungerade åtminstone) kommer till Göteborg hoppar jag in i en svårt sliten Saab-taxi och beställer mig till en ytterst känd adress invid E6, norr om staden. Chauffören börjar som en Pavlovs hund att fippla på sin mininavigatorskärm till vänster uppe på panelen, men långt innan han knappat klart sträcker jag fram old reliable och säger:
– Sidan 14, mitt på. Ruta C3. Du kan lita på mig.