Pilbågen, Volvon och jag

Tonårssommaren på landet var evig och hade för oss tre innehållit den blandning av smygrökning, filosoferat roende på sjön, mopedskak uppe i skogen och misslyckat fiske som en tonårssommar brukade innehålla.

Några tafatta sportförsök hade också gjorts. Cykling, för i byn kunde man i den minimala Konsumbutiken med lite tur köpa med sig ett par burkar mellanöl. Golf? Absolut. Simning? Hit och dit, med och utan cyklop. Pilkastning? Hur kan något så urbota enfaldigt vara så trollbindande? Vi stod i dagar, i sol, regn och mörker och kastade mot ömsom tavlan, ömsom det gamla härbrets vägg. Sedan rökte vi lite till.

En dag kom kusinens pappa från en resa i Amerika. Cowboyhattar, t-shirts, solbrillor från något som hette Ray-Ban, flanellvimplar. Många presenter från The Big Country.

Och så var det pilbågen. Inte någon slapp sak från Tempo som den vi hittills hållits med i våra fåfänga försöka att spetsa gäddorna i viken. Nej, här var bambun glasfiber och handtaget i röd galon ersatt av ett patenterat proffsmaterial.

Bågen var stum och stolt som ett spett. Sträng i laminatnågonting-nylon. Pilar långa som spatserkäppar, metallmantlade. Sikten och balansvikter, den såg ut som om vi behövde gå på kurs först. Åhlénskryckan slängdes raskt in i ormbunkarna, här j-ar skulle skjutas pil!

Och pil sköt vi. Hur långt kunde vi skjuta? Hur pricksäkra kunde vi bli? Framför allt: hur högt kunde vi skjuta? Detta sedan en av oss vänt balansvikterna, laminatnågonting-strängen och de metallmantlade mot skyn och smällt av.

Då for pilen så obegripligt högt att den måste ha gått rakt in i himlen. Flera hundra meter? Flera hundra meter! Men där kom ju pilen tillbaka. Tjodd! Rakt ned i backen igen. Det här var en helvetesbåge, ända från Amerika!

Så vi sköt och och sköt, besatta, mot himlen – och började ta tid. Hur långt från avfyrandet tills pilarna tog mark? De kunde darra i flera sekunder efter touch down, som genomfors de av elektricitet de hämtat i skyn.

Den förhäxade sommardagen gled omärkligt över i förkväll, den högblå himlen blev allt prickigare. I ögonvrån anade vi hur nere vid grinden en röd Volvo 144 av 1973 års modell brummade in på tomten. Aha, Petterssons från Skaraborg. De skulle ju hälsa på far och mor, nya bilen med röda skyltar och allt. De hade visst hämtat den hos Volvohandlaren i Skövde i dag?

Snabbt handskak under långa luggar och blicken i backen, några tafatta kex och meningslös konversation med de nyanlända, så snabbt upp på tunet igen, mot nya höjder. I motljuset mot den glittrande sjön såg vi Petterssons, far och mor och en eller ett par hundar som silhuetter. Samkväm, samtal som hörs på avstånd, sommar.

Då greppade kusinen bågen och fick på ett skott av högsta klass, den här pilen skulle riktigt högt. Det skulle den, verkligt högt. Nu anade vi hur den nått vändpunkten och var på väg ned. Så himla högt! Här kom den, den …

… den kom med rasande fart mot, men inte kunde den väl … jo, nej, jo! Som fladdrande skuggor dök vi ned bakom ormbunkarna och såg på halvdistans pilen rasa rakt ned mot taket på en alldeles ny, röd Volvo 144 av 1973 års modell.

TVANG! Den träffade absolut mitt i taket och ljudet var förfärligt. Vi blundade, helt övertygade om att pilen gick rakt igenom, spetsade förarstolen, rände genom golvet och naglade fast Volvon i backen.

Men det gjorde pilen inte, den rekylerade uppåt, bortåt i en vid sväng och for med ett »svopp!« ned långt ute i sjön för att aldrig mer höras av.

Under tio sekunder stod vi på inandning. Vi borde ha dött, där och då, men det gjorde vi inte. Anförda av min bror smög vi fram till bilen, silhuetterna nere vid sjön fortfarande i motljus, som i ett tittskåp. De hade inte uppfattat någonting, men sanningens minut skulle ju komma …

Vi hukade andlöst fram till taket för att syna skadan, det måste ha blivit en rejäl grop i plåten. Men – ingenting! Absolut ingenting. Vi synade och kollade, ur olika vinklar, i olika ljus och speglingar. Nichts!

Det var fullständigt obegripligt och vi lät på första utandning saken vara just det. En gåta, ett bevis på att Gud nog finns –  eller på att det var bra plåt i Volvo. Vi förseglade händelsen oss emellan och gick ned till vattenbrynet, till vuxenkonversationen och bad, kanske överdrivet hövligt, om var sin marshmallow, ända från Amerika.