Bild
Nästa artikel

Soppatorsk och blåbärssaft

CALLE CARLQUIST AUTOMOBIL 10.08

Den minste i en stor syskonskara får finna sig i ett och annat. I alla fall som liten.
Sålunda gick jag i sexårsåldern inte bara på att det bodde troll bakom en plåtlucka i vår källare, jag trodde också fullt och fast att mamma en gång tankade sin gröna fyrdörrars Morris Minor med blåbärssaft och körde vidare efter ett soppastopp i Bohuslän.
Ty detta intygade på heder och samvete vart och ett av mina fem större syskon, varför mina odds till framgångsrika invändningar inte var så stora. Följaktligen spred jag denna sensationella förbränningskunskap bland kamrater och lekskolefröknar, på det beskäftiga vis endast en nyligen upplyst sexåring kan.

I vuxen ålder har jag börjat misstänka att jag blev förd bakom ljuset. Det bodde inga troll bakom luckan och vad än mamma hällde i sin Minor var det inte blåbärssaft. Jag växte upp med en livslögn.
Men hellre brödlös än …, ja ni vet, och en sak jag lärt mig av detta är att alltid – och då menar jag alltid – efter köp av någon gammal bil kolla exakt när bensinen i tanken tar slut. Så att jag kan utnyttja den reservdunk jag alltid – och då menar jag alltid – har med mig på färderna.
Jag kör helt enkelt slut på soppan i den nya bilen, svänger in till vägkanten, noterar exakt var bränslemätarens nål parkerat, noterar hur långt jag kunnat köra sedan jag tankade fullt och så spatserar jag till bagagerummet för att lyfta ut den alltid – alltid – fyllda reservdunken. denna min vana har gjort mig ej blott till fetischist på begagnade bilar (de kommer och går i strid ström där hemma), jag har också dragit på mig en försvarlig samling reservdunkar. Senast jag räknade var de elva.

T rots denna ordning, intill prudentlighet, att hålla soppakoll har jag emellertid torskat både en och tre gånger. De ser ju inget vidare ut att även en motorskribent råkar ut för det mest grundläggande motormissödet av alla, men jag har ingenting att dölja för er Automobilläsare; även jag har setts traska längs vägkanter med dunk i näven.
Senast det begav sig kan möjligen vara värt att berätta om. Jag och yngste sonen for e20 söderut när lampan kring bensinpumpsymbolen i den digitala mätartablån började blinka. Vilken bil? Se ovan!– Ingen fara, skröt jag. Jag har alltid en reservdunk i bagageutrymmet när jag köpt ny gammal bil, man har ju koll.

Vilket jag förstås inte hade och ingen dunk i bagagerummet heller. Jag lyckades ändå snabbt räkna ut, när motorn nu visade kraftiga hostsymptom, att jag kunde ta bilen över krönet där framme och sedan låta den rulla utför den lätta slänten, ända fram till Big Inn i utkanten av Köping. Där finns flera bensinstationer och någonstans borde även en bensindunk gömma sig, right?
Wrong.

Till att börja med står man på motorvägen utanför Big Inn, utanför staden Köping, ungefär 30 meter från Big Inn men måste promenera två kilometer runt hela köpladueländet eftersom det gedigna viltstängsel som omgärdar alltsammans verkligen är gediget. Går inte att rubba eller krypa under, tro mig, jag har försökt på åtskilliga ställen.

Så jag gick och gick och gick och hade hela tiden Big Inn i blick. När jag i solnedgången kom fram var bensinstationerna stängda och på asfaltplanerna utanför gömde sig förstås inte en enda kvarglömd bensindunk.
Men hellre brödlös än …, ja ni vet, så jag fuktade in Ica Maxis hangarstora butik och där borde ju bensindunkar tillhandahållas den körtörstande allmänheten? Nix.

Och det var då jag kom att tänka på mamma och Minor. På blåbären. På saften man kunde köra på. Det var som om en plåtlucka i källaren öppnade sig när jag stod framför hyllans rader av femlitersdunkar med det blå, rinnande guldet. Trolleri! Jag köpte två gånger fem liter blåbärssaft, gick till en toalett och hällde ut alltihop, sköljde noggrant ur dunkarna, traskade bort till bensinstationens automat och fick äntligen höra det himmelska skvalandet av sås som av bensin.

Kommentarer

#1
"Bansky"
2011-01-17 10:36

Det är sånna här små berättelser som får mig att köpa Automobil, ni kan verkligen beskriva känslorna man får när man har en passion för bilar och motorfordon!

#2
seba
2011-01-18 21:11

Det som får mig att köpa tidningen är en konstant förhoppning om att få se eller läsa något om Opels åttiotalsmodeller, och se här, en nätt bild på en vackert vit Monza GSE.

Hej!

Våra annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta göra det vi gör. Så vi vore tacksamma ifall du kude stänga av adBlocker!