Bild
Nästa artikel

Suveränt missanpassad

CALLE CARLQUIST AUTOMOBIL 1.06

Hisingen vill i alla fall inget hellre än glömma den lilla sportcoupén med den olycksaliga barndomen och har tydligen också gjort det; det är garanterat ingen tillfällighet att det holländska sportbilsäventyret inte förlänas en rad i pressreleaserna om nya C30. Det är mycket roligare att peka på arvet från 1800ES, en bil som verkligen inte var någon höjdare den heller men som är så mycket enklare att vårda som kulturminne än »den flygande holländaren« (1986 års mesta klyschrubrik bland klyschälskande svenska motorjournalister).


Jag tror att det


är dags för omvärdering av 480, i historiens förlåtande ljus men också för att bilen hade sina kvaliteter. Omsider. Jag var med, om inte vid dess förlossning så i alla fall när Volvo 480 es mötte en speciell vargflock i motorpressen. Jag hade hamnat i Norrland. Ammarnäs. Vägs ände, ett litet samhälle nedom fjällen med, vill jag minnas, en turistattraktion som kallades Potatiskullen. Det var jag och en oherrans massa arbetskamrater från min förra tidning och så var där en oherrans massa pr-män och en och annan pr-kvinna från en oherrans massa bilföretag. Vi var på ödemarkssafari, vi tittade på sameslöjd och åt kött som suttit på en björn och inbillade oss att det var gott. Huvudsyftet var att dessa pr-män och -kvinnor skulle prova varandras bilar på det att de icke skulle vara så förblindade av sitt eget märke i fortsättningen. Och så skulle vi ha lite roligt, bland annat ställde vi mitt i ödemarken upp en fejkad fartkontroll som i ett nafs gjorde åtskilliga i sällskapet tio år gråhårigare.



det här var


sommaren 1986 och Volvo hade laddat upp med två bilar som kunde tänkas göra kollegerna långa i synen. Den pigge reporter som några år senare skulle hamna på självaste Aftonbladet såg här sin chans att äntligen få köra något flott utan att redaktionsledningen kunde bjäbba emot och lade kvickt rabarber på en guldglänsande Volvo 780. Han höll sedan stenhårt i nycklarna större delen av vistelsen norr om Dalälven. Här grundlades antagligen en pågående kärlek till märket. Själv var jag omåttligt sugen på den andra nya Volvon. Fyråttin. En röd, Hollandregistrerad.


Det var den enda


fyråttin i landet och jag försökte kväsa en omåttlig stolthet när jag togs plats bakom ratten, blickade ut över den spännande förarmiljön och vred färddatorns lilla vred fram och åter. Tänk vad de kan, Volvo, tänkte jag, slog igen dörren - och fick dörrpanelen i knät samtidigt som innertaket lossnade och lade sig som en formidabel keps över ögonen. En besynnerlig start. Ett fäste sprack när jag skulle trycka dörrpanelen på plats igen så jag fick lägga hela stycket i en av stolarna bak. Det kom också ett oroväckande kletljud från klistret i taket när takpanelen satt på plats igen. Nå, jag drog i väg, fortfarande mallig över att köra nya Volvon. Synd bara att det var i glesbygd, ingen publik precis. Renaultmotorn på 109 hk gick svajigt från första metern, varvräknaren pendlade friskt utan att jag snuddade gaspedalen och karosslinjernas löfte om fart och fläkt övergick snabbt i präktig besvikelse. Vilken drög! Det knarrade överallt och i 90 knutar lätt det som om vissel-Johanna satt i dörrstolparna.


jag stannade i en


ödslig dal i ett magnifikt landskap och gick i väg ett stycke för att betrakta bilen. Hur lyckas man få en så snygg bil att gå så jävligt? tänkte jag. Det skymde en smula på vägen tillbaka så jag slog på strålkastarna, sådana som far upp ur karossen när de tänds. En av dem föredrog dock att sova vidare, så med ett lysande öga plirande längs vägen linkade fyråttin och jag hem till hotellvestibulen.Jag återlämnade raskt nycklarna, provade dagen därpå en Fiat Croma (som också var ny då) och en Suzuki Swift och fann båda betydligt mer angenäma än den murkna Volvon.


Senare den hösten


hamnade jag mitt emot Volvo Personvagnars Dan Werbin på en middag. Det här var verkligen hans tid i Volvoledningen, 480 var »hans« projekt och bilen skulle lanseras i usa. Werbin, själv entusiastisk sportbilsbyggare en gång i tiden (Reeva, mitten av 1960-talet), syntes som klippt och skuren att förändra märkets fyrkantiga image; det formligen osade framgång i hans steg, blick och handslag. När han lade ut texten fanns förstås ingen tvekan om att den här bilen skulle bli en klockren »home run«, ett uttryck han återkom till allt oftare ju längre måltiden led.
Mina erfarenheter från fjällvärlden viftades bort med det gamla vanliga snacket om »förseriebilar«, men varenda kotte inom Volvo måste ju ha begripit att det var väldigt mycket som inte stod rätt till med 480. Med 480 Turbo blev det bättre och med åren blev det sedan riktigt bra - till vilka uppoffringar och till vilket pris lär vi väl aldrig få veta. Någon usa-lansering blev det aldrig, en liten Volvo kom inte till usa förrän ganska sent i den förra S40-generationens levnad.


Att kalla 480-äventyret


för flopp är dock inte riktigt korrekt. Sammanlagt byggdes drygt 150000 bilar under nio år, vilket är mer än dubbelt så många exemplar som Volvo p 1800 i dess olika varianter mäktade med under en betydligt längre tid. När samlarvurmen för 1980-talsbilar man har råd med slår till på allvar lär ingen modell ligga bättre till än den här suveräna lilla missanpasslingen.*

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.