Bild
Nästa artikel

Tut i luren

CALLE CARLQUIST AUTOMOBIL 6.11

"Eftersom så få svenska förare använder tutan och så få afrikanska vindrutetorkarna borde vi byta grejer."

En kollega på en väldigt stor kvällstidning, grundad 1830, kläckte härom dagen när han satt i passagerarstolen en intressant idé. Eftersom så få svenska förare använder tutan och så få afrikanska vindrutetorkarna borde vi byta grejer med varann, som i Hasse Alfredsons gamla dänga.

Då skulle vi ha gott om reservdelar här uppe och trafiken i exempelvis Kairo låta om möjligt ännu mer.

Tutan ja. Har du hört hur den låter i din bil? Signalhornet? Antagligen inte, det ska ju mycket till innan man trycker till och när det sker är det i tio fall av tio i ren ilska när någon annan betett sig drulligt. I det läget är man redan så upphetsad av den andre dåren att man inte tänker så mycket på själva lätet, men medge att det känns skönare med en rejäl bredkräm på 120 decibel än en mjältsjuk diskant långt bak i kören. Man behöver ett starktonshorn, ett intressant ord.

Det var som vanligt bättre förr, i USA till exempel där man i filmerna på 1950- och 60-talen alltid glatt honkade till när man anlänt utanför klassens snyggaste tjej för att plocka upp henne till skoldansen. Eller när far i huset signalerade att hans Ford Country Squire med fuskträ på sidorna nu var lastad och klar för årets fisketripp till Lake Tahoe, bara för familjen att paradera ut i längdordning och sätta sig bland spön och badbollar.


De amerikanska biltutorna var ju så mycket stöddigare än alla andras. Mmmmböööhh! Djupt och mörkt, som fartyg uppdykande ur dimman.

Min absoluta amerikanska tutfavorit heter Chrysler Air Raid Siren, en fristående, en och en halv meter hög bjässe byggd på en rak åttacylindrig 323-kubiktums Hemimotor, med 140 hk och avsedd att varna amerikanerna för ryssen.

Det här var 1952 och Hemitutan, vikt 2,5 ton, placerades fristående eller högt uppe på stolpar, hade dubbla kompressorer, ett tryck på 5 PSI, lät 137 dB(A) på 100 fots avstånd och presterade en urladdningshastighet på 375 miles per hour. Jag vet inte riktigt vad det där sista betyder men håll med om att det låter jävligt imponerande. Check it out på www.victorysiren.com

Mot sådana amerikanska horn stod sig franska fanfarer slätt. De där snattriga Citroën- och Renaultboppen var definitivt mer ämnade att rulla mellan slitna husväggar i Montmartre och kring Quartier Latin och de var bra schasljud mot åsnor och gäss på byvägarna utanför Dijon. De var tutor för Jaques Tati och hans suveräna film Traffic. Men på jänkarbilar flyttade de inte.

De tyska tutorna på andra sidan gränsen hade något sepiafärgat över sig, de lät aldrig riktigt modernt, reserverat snarare. Opel Rekord mot slutet av 1950-talet, det var som om någon stoppat själva tratten med sjögrästapeter, den murriga tonen vågade sig högst ovilligt ut. Mnjup! Den hade en startsträcka och en avklingning som röjde ett darrigt självförtroende. Mercedes-Benz-ljudet var väl mer rakryggat, men det fanns en underdånighet i fenmodellens sound jag aldrig riktigt kunde fördra.

Fast Mercedes hade en finess som signalerade stolthet. Det var en ljustuta som, när spaken hölls inne, automatiskt började flasha. Klart Autobahnanpassat och med historiens högsta flytta på dig-faktor. Ingen kunde heller tillverka så snygga kromade signalringar som tyskarna. Signalring förresten, hade inte det ordet försvunnit?

På andra sidan Kanalen gick det livligare till. Många engelska tutor tycktes ha varit inne en sväng på puben innan de gav sig till känna. En bra Jaguar var alltid en bra Jaguar, med stolt skumpelare högst uppe i ljudbilden.

Jag var ute och luftade min lilla Triumph 1300 i helgen och hade alldeles glömt vad som händer när man trycker på "signalbandet", som instruktionsboken uttrycker saken. Bilen är ju lite fröknig i framtoningen – fast bara lite – men det hårdkomprimerade Haydntrumpetsolo den lilla plåtkroppen mäktar med är bara förbluffande. Det kan damen som höll på att välta omkull på återvinningscentralen intyga.

Italienska tutor, det behöver knappast påpekas, armbågar sig före i luftrummet, stolta dubbelsmatter i hjältetenoroktaven, som låter krutigt och gör kvinnors ögon glansiga. Det är helt i sin ordning, det ingår liksom i kravspecifikationen på varje bil med namn som Alfa Romeo, Ferrari, Maserati, Lamborghini.

Med fjöliga signalsystem skulle sådana bilar fullkomligt sakna existensberättigande, sedan må alla deras V12-motorer vara hur ylande, skönsjungande, vrålande och tjutande som helst.

Kommentarer

#1
Noe
2013-11-19 02:21

I guess finding useful, reliable infmoration on the internet isn't hopeless after all.

#2
Ervan
2013-11-20 10:32

I'm impressed by your writing. Are you a professional or just very knaewldgeoble?

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.