Bild
Nästa artikel

»Varifrån kommer då körglädjen?«

LEDARE 9.10

Som synes har redaktionen sedan sist rotat i alla möjliga hörn av den stora leksakslåda som innehåller roliga bilar.

Kanske frågar sig någon vad vi egentligen är för dårar som sysslar både med miljoners-Ferrari och urtida Ford och Miata (f’låt, Eunos Roadster ska det vara), och allt där emellan, på en och samma gång? Tja, sådana är vi och antagligen precis som du – allätare innerst inne. Men det måste finnas, ursäkta klyschan, körglädje.

Det skiljer förstås ljusår av teknisk utveckling, av arv och ingenjörsmöda och utprovningar – och allt möjligt annat – bakom en lagom skuttig redaktionsprojektbil för 20 laxar och en fullkalibrerad Ferrari för drygt tre miljoner. Det fattar var och en.

Men vad är det som konstituerar att bilen blir rolig? Det är uppenbarligen inte alltid prislappen. Jag tar risken att bli kallad snobb men jag har trots allt kört en hel del bilar som kostat väldigt norr om miljonen och som frankt uttryckt varit rent tråkiga.

Så det begabbade uttrycket körglädje, vad tusan är det? Man kan fundera som Ingmar Bergman vid solens nedgång gjorde direkt till lyssnarna i sitt sommarprogram: hörni, varifrån kommer egentligen musiken?

Hör priset ihop med körglädjen? Det har jag aldrig upplevt, jag har fått bilar gratis och som varit urkul på vägen och jag kör i detta nummer två miljonbilar som också är fantastiskt underhållande.


Är det historien? Kanske. Men för tio år sedan var jag alltid glad bakom ratten i min synnerligen historielösa Hyundai Atos också. Tekniken under skalet? Den kan spela en ganska stor roll, absolut. Både att känna i ryggbastet och att diskutera after race. Men jag har för mig att jag skrattade högt på en bräda i pulkabacken också.

Är det vägen du befinner dig på? Den adderar, onekligen. Sällskapet? Om man har tur. Resmålet? Jag vet inte.

Men en bil som inte förmedlar något särskilt från vägbanan, upp i lederna, ut i ratten, till en gudomlig kontakt med förarens centrala nervsystem – den har i alla fall inte körglädje. »Bilen måste snacka« sa en redaktör för länge sedan.

Länge, alltför länge, har detta förväxlats med fart. Nya bilar i allmänhet – och ett par av dem i detta nummer i synnerhet – har fart så att det dryper. Därmed är de inte per definition roliga, men jag kan lova att i det här fallet är både Ferrari 599 GTOoch 458 Italia underhållande så att det räcker i åratal framöver.

Men i exempelvis 458 Italia används också hela moderniteten, alla elektroniska hjälpmedel, all utrustning, så rätt och till ett så tydligt mål; visst, fortare går det men körkänslan är också högre.

I vardagligare bilar blir det ofta helt tvärt om; i nödig iver att uppfylla alla omvärldens krav har de moderna lösningarna, systemen och kontrollerna bäddat in bilen så hårt att emblemet är det egentligen enda som skiljer den från bilen intill.

Så knyter vi den förväntade upplevelsen av bilen till just emblemet i stället för att se rakt på sak. Och det är bara om man ser rakt på sak en nästan 30 år gammal slit- och slängbil som en Fiesta också kan ge oförställd och alldeles tvättäkta körglädje. 

Interaktivitet, det är vad det hela handlar om. Eller som den gamle redaktören en gång sa: »Den måste ha en jävla integritet, annars blir det inget kul.« 

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.