Varning på sta’n!

Jag hamnar i den sorlande baren på Hilton hotell i Clearwater Beach, Florida, efter en lyckad shoppingrunda i en mellandagsreastinn outlet. Över disken greppar jag den långsmala USA Today och drabbas av lätt frossa när jag ser en rubrik längst ned på första sidan.

»Ford to let parents censor teens’ car radio« står det och artikeln handlar om en nyhet på 2011 års amerikanska Ford, kallad My-Key System. Med hjälp av denna finess kan oroliga föräldrar spänna kyskhetsbälte på sina bilar när de lånar ut dem till sina hormonstinna tonåringar. Toppfart och acceleration kan begränsas och ett antal i förväg utvalda satellitradiostationer av uppenbarligen diskutabel moralisk karaktär – Howard Stern, Playboy, Hip-Hop Nation och några till – censureras, innan unga Jane och unge John piper i väg till Lovers’  lane på lånade hjul. Det finns till och med en funktion som gör att radion behåller sitt »muteläge« om inte säkerhetsbältet är på. Alltihop sköts med en nyckel bara föräldrarna har tillgång till.

– There’s a lot of mature-content programming out there, and it could be somewhat of a distraction for less-mature ears, säger en Fordrepresentant med titeln »Safety planning and strategy manager«.

Hit har vi alltså kommit, tänker jag, biltillverkare och föräldrar i moralpanisk censurmaskopi i trafiksäkerhetens namn. Kanske läge att bli upprörd, men jag som mer bryr mig om bilar än om panik kommer i stället att tänka på första gången jag såg någon form av extern övervakning i en över huvud taget.

Det skedde i den primitivt hopkomna, olyckliga skapelse som på svensk mark döpts till Chrysler Sunbeam, men som i England lystrade till namnet Hillman Avenger. Eller Plymouth Cricket i USA. Eller Dodge Polara 1500 i Sydamerika. Det var en sådan där global biltyp som var poppis då, av årsmodell 1972, knall-orange i karossen, försedd med 1,3-liters fyra på 53 hk och så lågt växlad att den skrek som en gris från start till mål. Bilen hade en enda finess, en enda feature att skryta upp i broschyren. Det var en stor röd lampa som lyste ilsket mitt på panelen – när passagerardörren inte var helt stängd. Jag begrep inte riktigt vitsen men bilen var ju engelsk. Det var ungefär som den skämttrafikskylt som var populär vid samma tid: »Vid regn, tag ned denna skylt«.

Sedan smög varningarna in allt oftare i bilarna och vi svalde dem med hull och hår, allihop. Alla minns väl bältesalarmet i Volvo 240, som med sitt enerverande staccatoknackande fick den mest ihärdige bälteshatare att resignera alldeles innan det psykiska sammanbrottet var ett faktum.

I de tidiga Citroën CX hade varningslampsansvariga med generösa budgetar bland sina klasar av outgrundliga varningslampor klämt in ytterligare en som varnade för om någon av de andra sjuttiofem gått sönder. Det kändes så tryggt på något vis, i en Citroën.

BMW lanserade sin serviceindikator som ständigt pockade på ägarens dåliga samvete. Först lyste den grönt, sedan gult, sedan rött och sedan fick det bli en svart tejpbit över hela rasket. I taket på E28 och E30-generationerna placerades en checkpanel där den korrekte BMW-föraren med ett knapptryck antogs kolla ett antal viktiga punkter före start. Man fick en känsla av att det samtidigt i München satt en kader diplomingenjörer och höll koll på att minsta spolarvätskepåfyllning sköttes enligt DIN-normen. Check på er!

I tidiga Audi Quattro, flottare versioner av Peugeot 505 och i MG Montego förekom talsyntetiska varningar långt innan navigatorernas skenbart vänliga direktiv blev en del av vår vardag. Jag hyrde en gång under 1980-talet en sådan där eländig mg i England, en bil som såg ut som en hoprasad persienn i linjerna och som var nästan ny. Det var rena trolleriet när digitalrösten stötvis och gällt sprakande plötsligt utbrast »a--door--is--a--jar«. Hur i hela friden kunde en dörr ha blivit en burk alla redan, så rostig såg den ju inte ut i morse?

Numera varnas det för precis allt möjligt. Du kör för nära i kön och bilen bromsar av sig själv, forsovitt du inte kör en Volvo XC för då får du dessutom ett knallrött ljusband etsat i trynet. Du kör över en streckad linje och stolen vib-rerar. Eller ratten. Eller både ock. Och du känner obehag.

Du backar och det piper, visas på skärmar, signaleras, hojtar och står i runt hela bilen. Det är för att din bil är ritad av en designerberömdhet som skapat en kaross du omöjligt kan se ut ur med mindre än att det krävs en armé av optiska och auditiva hjälpmedel som kostar dig skjortan att köpa och hela kostymen att laga när du ändå planterat bilen i den där j-a garagestolpen.

Konstigast just nu är nya Jaguar XJ Supercharged, testad i Automobil 10.10. Där har någon övernitisk konstruktörskonstapel (antagligen ett sista tack och hej från Volvo) byggt in en djävulusisk sak: det omvända varningsropet.

I backspeglarna lyser en alldeles speciell varningslampa för att uppmärksamma föraren om att backspegelns varning för att någon befinner sig i döda vinkeln är – just det – avstängd.