Welcome to Miami
Gul liten prick rör sig snabbt på den sexfiliga bron tolv våningar nedanför fötterna. En ny Chevrolet Camaro piggar upp det nästan uteslutande vita och svarta i den aldrig sinande bilsåsen. Jag ser den genom balkongens staket av bassänggrönt glas, har nog sett tio stycken nya Camaro i dag och lika många Corvette zr1. Ovansidan av ett knippe pelikaner kan jag också följa, deras stora, vackra vingar rör sig plastiskt och svingar de slanka kropparna åter mot boplatserna på en kobbe ute i vattnet.
Klockan är snart sex på kvällen. Kanske är det tjugotvå grader i luften?
Hotellet heter One och är stort som Säffle. Utanför lobbyn anländer och avreser strida strömmar av optiskt vitpolerade Bentley Continental Cabriolet, gula, skönt nedsjunkna taxi-Crown Victoria och rasslande shuttlebussar från flygplatsen. Sjufyrtiosjuorna are flying in and out och fyller den mörka himlen med stjärnfall. På lägre höjd surrar businesshelikoptrarna och deras märkvärdiga innehåll som fortfarande har fyra–fem timmar kvar på dagens pensum. Det ryms säkert ännu en draja eller mojito innanför västen innan duntäcket hemma hos mistress ska fällas undan.
I fjärran reser sig klasar av vansinniga skylines mot himlen, tusen och åter tusen condos uppskrämda i en arkitektur som om jag hamnat i ett Gotham City på pastellkritor. Men det här är Biscayabukten, Miami Beach, Florida. Det är här trottoarerna kallas exercise trails och är försedda med instruktioner som visar tafatta bilåkare hur man fotgår på dem utan risk, det är här alla malls förbjuder ovårdat språk och att ta med sig djur in, levande eller döda, på köpfesten.
Snart är det jul för alla som bytt arbetsliv mot golfbana, cabriolet och paraplydrink. Julen kan man inte ana i luften, bara läsa om på affischer och se i tinglet som hänger från lampstolpar och utanför tusentals butiksdörrar. Hos Victoria’s Secret borta i Aventura Mall är allt det softrosa och vaselinväna bytt mot genomgående rodnadsrött men själva underkläderna blev inte större för det.
I höger nedre bildkant forsar nu den old style-fejkade nöjesbåten Hurricane in i panoramat för att ta sig genom den trånga kanal som strömmar fram under bron. Luften får sötma av högröstad hiphop som pumpas ut ur gigantiska högtalare på däck, ackompanjerad av en intensivt blinkande, wailande ambulans som precis nu skriker upp på Biscaya Avenue och snart försvinner bort som en skärrad julgran på rymmen.
Jag sitter barfota på balkongen och läser i International Business Review omen i Florida firad fastighetstycoon. Under två decennier har han, enligt egen men tydligen svårverifierad utsago, gått från att vara son till en fattig kondomförsäljare på New Yorks gator, till self made-miljardär med fastigheter, yachter, tre Rolls-Royce Phantom, två Phantom Drophead Coupé (vita), två Bugatti Veyron (blå) – och nu en armada hälften så rika men dubbelt så lurade före detta semimiljardärer samt halva FBI efter sig.
På tidningsbilden bärgas hans Ferrari F430 Spider under överinseende av fyra uniformsbiffar av den där typen som inte reagerar på argumentation. Snart ska tycoonens kontor, i regi av herrar i mellanbruna rockar, tömmas på bevismaterial. Riktigt för vilket brott han misstänks begriper jag inte, ty hans business i låne-, spekulations-, omplacerings- och fastighetsbranschen är av det verkligt snåriga slaget. Det är väl därför han blivit så rik och de andra så fattiga.
Till slut hittar FBI honom i form av en prick på väg ut ur en flygradarskärm, bort från The Country of the Free. Han sitter ensam i sitt privatjet på väg till – Marocko. Det är ett av få länder usa inte har utlämningsavtal med, om jag läser artikeln rätt, men tycoonens advokat bedyrar att klienten inte är på flykt utan behöver komma i väg ensam eftersom klienten jobbat så hårt i två decennier för att bygga upp allt detta och för att »han alltid varit så intresserad av Marocko«.
Ett dygn i den här trakten och skallen brusar, vilset.
Alldeles före mörkrets inbrott vrålar det till ute till havs och ett gurglande bubbel närmar sig, samtidigt som en vit och av glammiga kvällsmänniskor fylld daycruiser stävar genom kanalen, till havsnatten utanför Miami Beach. I cruiserns akter står fem gigantiska Mercury givakt i en massiv stack, men allt deras buller dränks i mötet med en pennvass offshorebåt som nu sladdar in mot kanalen och slår av gasen till två 900-hästarsmaskiner i V12-formation.
Den sylformade skapelsen är knallgul och alldeles innan det sista ljuset dör möts de båda båtarna nedanför mina fötter. Jag hinner från min upphöjda position läsa en bekant logotyp på det gula skrovet: Lamborghini.
Man bara måste älska det här landet.