Ny projektbil: Här är Önos!

Vintern kom med snö och is och oväder, utan att min Sevenklon som döpts till Clover gjorde några ansatser att reparera sig själv efter den där ödesdigra dagen på flygfältet när hela drivlinan beckade ihop.

Med tiden blev det allt svårare att förtränga dess existens och när fåglarna började kvittra efter kärlek igen sålde jag den, vinkade farväl och satte mig att räkna pengar. Det var ett nöje som tog slut alldeles för snabbt och kvar fanns bara ett gapande hål i tillvaron som jag försökte fylla med nattvälling, blöjpaket och bilbarnstol i vardagsalfan.

Men någonting gnagde. Trots att tillvarons alla pockande plikter gjorde sitt bästa för att fylla upp mina dagar var det något som saknades. Och jag kunde inte riktigt avgöra vad.

Det var inte förrän vi i våras då vi firade Mazda Miatas tjugofemårsjubileum i tidningen som allting klarnade. Med en trio ilskna loppor var vi för en eftermiddag en klåda i rusningstrafiken. Oj vad skoj det var! Det var ju en sådan jag skulle ha, det bekymmersfria sättet att stilla banåkarbegäret. För det vet man ju, att japanska bilar inte riktigt lärt sig hur man går sönder.

Den stora till salu-trålningen gav föga resultat. Blocket svämmade över av Miator, men jag var ute efter någonting mer. Någonting att köra bana med. Någonting med de rätta modifikationerna, färdigbyggd och strulfri.

Det gick så långt att jag satt och tjatade i Miatatältet på Knutstorp mitt under dundrande Sportvagnsmeeting.
–Du, öh, du ska inte sälja din bil? Eller du? Du där?
Ingen nappade. Blickarna var avvaktande mot den tjatiga reportern och min jakt på objekt sniglade vidare. Sedan kom hela julisommaren i vägen och med den semestern, en dyr historia som spenderades i kontinental alfahastighet och när den sista hotellnyckeln var återlämnad var bankkontot sorgligt smalsiffrigt.

Det var då jag såg den. Långt ner i annonshögen på något obskyrt annonsforum klippte den med sina små ögonfransar och krävde inte mer än vad jag hade råd med, så jag släpade med mig familjen till Västerås och lät mig förföras av modellens bubblande asfaltsglädje. Att någon på fabriken hade satt fast ratten på fel sida märkte jag knappt, inte heller att nosen var sprayburkslackad, suffletten i upplösningstillstånd och fjädringen övermåttan remouladmässig. Den hade ju åtminstone en sportratt och det är minsann en jätteviktig del i banåkartrimningen.

Bakom fasaden vilade en dunkel historia, med ett ursprung i Japan och några års sejour i England innan bilen slutligen nådde Sverige med sin hemvändande ägare. Som Japansåld är bilen inte ens en Mazda. Det heter Eunos, Roadster i efternamn.

Affären gjordes upp veckan därpå, bilen levererades tacksamt till hemadressen och säljaren tog tunnelbanan till okänd ort. Kvar stod jag och undrade vad jag hade gjort. Det gjorde min fru också, innan hon gick in igen och låste dörren om sig.

Nu väntar en snickarvinter för att få fason på nyförvärvet. Skalstol och störtbåge, stöddiga stötdämpare och säkerhetsutrustning, det är sådant som krävs för att man ska få bli utsläppt tillsammans med de andra små Miatorna på banan. Kanske ska jag också försöka få fason på den där sprayburksnäsan. Och ge en blomma till min fru.

Men först och främst ska jag köra högerstyrt i hösttrafiken. Det är inte det sämsta, aldrig har jag haft så bra koll på trottoarkanter. All mötande trafik är däremot dold, så jag lär behöva en passagerare med lämpligt dövad överlevnadsinstinkt. Någon frivillig?