Framhjulsdrift har sina begränsningar

Med en framhjulsdriven bil

har man alltid problemet att ju mer man vill accelerera desto mer avlastar man drivhjulen. Det gör att gränsen till spinnande framhjul är skarp och inte mycket att göra något åt. Fokus ligger på att hålla lagom spinn och att inte låta hjulen hugga fast så att motorns varvtal sjunker för långt.

Med 2,2-litersmotorn kan man spinna försiktigt hela ettan ut med successivt bättre acceleration som resultat, upp till 0,5 g precis före växlingen. När tvåan läggs i greppar hjulen och det är upp till motoreffekt och vikt att avgöra hur fort det ska gå.

De snabba växlingarna gör att bilen tar ett litet skutt när kopplingen släpps, det ger en spik av acceleration. Alfa 159 är förvånansvärt lugn att accelerera, inget ryck och slit i ratten eller spårande.

Porsche 911 är som

skapad för detta. Med stor andel av vikten på drivhjulen och mycket effekt ger den en acceleration som är svårslagen. Tack vare motorkaraktären kan man hålla hjulen lätt spinnande vilket ger riktigt bra frånskjut.

Miata har låg vikt.

De 160 hästkrafterna klarar att sätta bra fart på bilen. Upp till ca 35 km/h orkar den hålla bakhjulen i spinn, sen greppar de och accelerationen sjunker. Trots allt är detta inte en gren för MX-5, det blir bättre när det svänger.