PROV: MERCEDES SL350 OCH SL600

Mitt livs första repa längs »Sunset Strip« blir ett antiklimax. Är du säker på att vi kört rätt, frågar jag kollegan i högerstolen som till och med bott i Los Angeles och borde veta.

Jodå säger han, men det liv och kiv som råder kvällstid kan du bara föreställa dig en tidig lördagsmorgon. Låt gå, i övrigt kan jag inte klaga på förutsättningarna: Solen skiner och färdmedlet är en bländvit Mercedes SL600.

Det var inte i Hollywood som Mercedes SL skrev in sig i historieböckerna, men det var 1950-talets filmstjärnor som tog 300 SL Roadster till sina hjärtan och gav bilen glitterstatus. Det bidrog till att Mercedes SL, trots alla tävlingsvinster, levde vidare som en tvåsitsig cabriolet och inte som ett styvnackat racingjärn.

Mercedes SLR McLaren får ursäkta

- någon verklig uppföljare till 1954 års 300 SL »Måsvinge« har aldrig kommit. Men den sentida ättlingen till 300 SL Roadster är den bil vi just nu svänger in på Hollywood Boulevard med.

Någon helt ny bil är det inte fråga om, bara en kraftig revidering av den modell som lanserades 2001 och genomgick en mild »facelift« 2005.

Alla SL-generationer har varit långlivade, och R230 kommer att vara i tioårsåldern innan den pensioneras. Den mest påtagliga nyheten är fronten, med vidöppnande grill och strålkastare snarlika dem på fyrdörrarscoupén CLS.

Döm själv om resultatet - eftersom bakpartiet är nästan oförändrat personifierar SL brytpunkten mellan det nya och det gamla designspråket. Inredningen är bara måttligt modifierad med bland annat ny, treekrad ratt och nackskydd med varmluftsblås (tillval för 5 750 kr).

När vi parkerar vid den världsberömda,

stjärnspäckade trottoaren kommer genast en kille med toppluva, »baggy pants« och guldglimrande leende fram. Han gillar definitivt nya SLoch att vår provbil råkar vara vit är uppenbarligen helt korrekt i hans värld.

SL-serien omfattar numera sex olika motoralternativ och frågan är om inte SL600 lustigt nog är den modell som riskerar att hamna i slagskugga.

Med 5,5-liters biturbo-V12 på 517 hästkrafter är den hysteriskt snabb och standardutrustad med mycket som är tillval på de enklare modellerna. Men för ungefär samma summa köps den ännu lite starkare och betydligt hetare SL63 AMG.

Den som har obegränsat med pengar slår förstås till på SL65 AMG, med turbotolvan trimmad till sex liter och 612 hästkrafter.

Istället tonar budgetmodellen SL350

fram som ett högattraktivt val bland modellerna utan amg-beteckning. Efter att ha dundrat landsvägar upp i bergen öster om Los Angeles och lyssnat till det säregna, »hårdmaskinella« V12-ljudet byter vi ned oss sex cylindrar, tre liter, två turboaggregat och 201 hästkrafter.

Vid Silverwood Lake har Mercedes byggt en gigantisk paviljong av glas och cederträ med utställning av äldre SL-modeller samt lunchservering.

Mercedes erbjöd den kaliforniska parkförvaltningen att överta anläggningen gratis, men erbjudandet lär ha nobbats med hänvisning till att det då skulle krävas dygnet runt-bevakning för att motverka vandalisering. Alltså kommer hela rasket att rivas när Mercedes är färdiga med sin lansering…

Från den natursköna bergssjön åker vi med en bil som är 561 000 kronor billigare än den vi anlände med. Två intryck slår mig direkt: SL350 går lite hårdare och aningen stötigare än SL600, samt att 201 hästkrafter verkligen känns trots att lillebror är 220 kg lättare.

Komfortskillnaden kan dels härledas till tyngden - en massivare bil går automatiskt »värdigare« och bekvämare - och dels till att SL350 inte har Active Body Control, ABC, som standardutrustning.

ABC innebär till skillnad mot flertalet

konkurrerande system aktiv fjädring på riktigt. Det slog Automobil fast redan i det stora fjädringstestet på Gotland Ring sommaren 2004, där dåtidens SL55 AMG ingick. (Ladda ned testet gratis på Auto­mobil.se.)

I fallet SL600 skapar det förbluffande kvicka köregenskaper i förhållande till bilens vikt, men även bättre komfort eftersom bilen i grundläget kan vara mjukare än en stålfjädrad bil. Men det behövs bara några hundra meters körning för att inse att SL350 är en både nättare och livligare körupplevelse, ABC-bristen till trots.

Mercedes är stolta över nyheten »Direct Steer«,

som är en enklare lösning än BMW:s aktiva styrning. Kuggarna på kuggstången sitter tätare runt styrningens mittläge, för att bibehålla de stabila Autobahn-egenskaperna, och glesare längre ut med direktare styrverkan som följd.

Detta är inte något nytt, slår Automobils testingenjör Jonas Jarlmark fast, möjligen har Mercedes tagit tekniken längre med större skillnad mellan kuggstångens täta och glesa parti.

Utan direkt jämförelsematerial är det svårt att avgöra »direktstyrningens« förtjänster, men överlag upplevs SL600 och i synnerhet SL350 som mer alert än tidigare SL-generationer.

Mercedes säger sig ha testat ett riktigt aktivt styrsystem, samma som i BMW, länge och väl men slagit det ur hågen eftersom det skapade för »artificiell körkänsla«.

Detta sagt av ett företag som högst motvilligt

och ganska nyligen övergav snäckväxelstyrningen och som aldrig tvekat att låta tekniken överpröva föraren (exempelvis erbjuds de förmodat sportiga AMG-bilarna bara med automatlåda).

Största piggelineffekten står 350-motorn för. Just V6-maskinen på 3,5 liter genomsyrar hela Mercedes modellprogram, bortsett från A- och B-klass, men i sitt nya utförande ska den bara förekomma i SLK och SL.

För första gången i en Mercedes utanför AMG-sortimentet har vi här en motor som trivs bäst på lite högre varvtal. Maxeffekten 316 hästkrafter levereras vid 6 500 r/min jämfört med 272 hk vid 6 000 r/min i den ordinarie 350-maskinen. Maximala varvtalet har höjts 700 r/min, kompressionen från 10,7 till 11,7.

Att »tappa« 201 hästkrafter, som vi gjorde vid lunchuppehållet, kan få den vitalaste motor att verka kväst. Men där vanliga 350 är en mycket duglig, effektiv och fullständigt glädjelös drivkälla är »popversionen« med röd motorkåpa dagens stora behållning.

Vi har passerat ökenlandskapen och vindkraftsskogen i utkanten av Palm Springs, nu letar vi oss upp i bergen ovanför den besynnerliga staden. Serpentinerna står inte italienska alpvägar efter - skillnaden är bara att det är fyratons pick-uper i stället för Fiat Punto som skymmer sikten.

Det här är klassisk cowboy-mark,

och riktig spaghettivästern blir det när vi tror att en åttacylindrig Ferrari är på väg att köra om oss. Men den finns inte där. Det är avgasljudet från »vår« SL350 som trimmats till en nivå som troligen hade givit Stuttgart-ingenjören sparken om han försökt genomdriva det för tio år sedan.

Vi provar igen mellan bergsmassiven - taggar ned, fäller pedalen - och det är verkligen småskaligt Maranello-smatter ur de fyrkantiga piporna.

Den sjuväxlade automatlådan är det enda kvarvarande filtret i körupplevelsen, trots en ny funktion som ger mellangas vid nedväxling. Den här bilen skulle verkligen förtjäna en modern transmission - läs dubbelkoppling.

Det finns en ny instegsmodell i programmet, SL280, med trelitersmotor på 231 hästkrafter som säkerligen duger utmärkt för stilla västkustliv.

Men att snåla de 76 000 kronorna på en bil som ändå är dyr bortom det rimligas gräns vore synd. Att omedelbart stega upp till SL500 - vars V8 på 5,5 liter och 388 hk är orörd - är inte heller lika motiverat längre.

För övrigt är Mercedes SL ungefär som den brukar

- förstklassig byggkvalitet, hög komfort och fina utrymmen för två personer med packning samt utmärkta vindegenskaper med taket nedfällt.

Välj SL600 om du vill och törs braka fram längs The Highway mellan Los Angeles och Palm Springs. Själv tar jag SL350 över bergen. Yihaaa.