Bild
Nästa artikel

Gröna vågens Volvo

Daniel Östlund 5.11

"Jag blev medveten om vikten av att ha rätt statussymbol på uppfarten. Grannen hade en Ford Taunus Coupé."

Villakvarteren växte som sockerbetor ur den skånska myllan. I långa räta rader murades och snickrades de samman, moduluppförda enhetshus i gult tegel och ohyvlad brunlaserad gran med brandgula heltäckningsmattor, knallgröna vitvaror och sjögräsliga tapeter. Ut på åkrarna skulle lassen gå och mycket riktigt, snart kom ohyran från storstaden och flyttade in, gröna vågens virrpannor som drömde sig bort från hyresbetongens gräslösa grånad.

I kedjehusens ändlösa rader smaskades det ostfondue, hawaiikassler och räkröra i övermogna avokadohalvor och över furubordens virkade dukar planerades det för ytterligare tillväxt i form av snabbköp, förskolor och grannsamverkan mot obeskurna päronträd.

Med ohyran kom även jag och där växte jag upp, iförd syntetoverall med utsvängda byxben och fick stryk av min storebror. Oftast i Monopol, ibland mer handgripligen när jag lagt min snoriga snok i blöt.

Där blev jag också snabbt medveten om vikten av att ha rätt statussymboler på garageuppfarten. Grannen hade nämligen en Ford Taunus Coupé och på den gick hastighetsmätaren ända till 220 km/h. Det gjorde den inte på pappas Volvo, en 244 GL från 1976 med ett registreringsnummer som började på CHX, och min förtvivlan var stor när jag upptäckte det.

Då var det tur att Nilssons, grannarna på andra sidan, hade en 244 DL av samma årsmodell, och den hade varken taklucka, skinnklädsel eller luftkonditionering. Det senare begrep jag inte vad det var, men det var ju någonting som pappa särskilt hade beställt extra till bilen och då var det ju bra, trots att de färgglada ventilationsreglagen i Nilssons bil hade ersatts av tråkiga tryckknappar i pappas.


Aluminiumfälgarna begrep jag mig inte heller på, men nog noterade jag att de såg annorlunda ut än vad de gjorde på de flesta tvåfyrtiofyror och det gjorde mig en smula orolig – var vi annorlunda på något sätt?

Minst av allt begrep jag mig på automatlådan, som med sina tre växlar framåt och ytterligare en bakåt mest av allt verkade magisk och till skillnad från min cykel, som också hade tre växlar, gjorde den här lådan allt jobb alldeles själv.

Och far svor. För när B21-motorns etthundratjugotre insprutade (också det ett mysterium) hästkrafter skulle såsa omkring där nere i momentomvandlaren flydde de flesta ut på grönbete på de skånska åkrarna och kvar blev knappt någon fartökning alls.

Bakom spakarna bubblade besvikelsen över den uteblivna sensationen och man visste att snart skulle det reminisceras om den Dodge Dart som varit pappas ögonsten ända tills tjänstebilsförmånen gjort den överflödig.

I baksätet satt jag inslängd i mitten, mellan mina syskon. Bälte och bilbarnstol? Sällan, på den tiden var det fortfarande säkert att åka obältad där bak och jag klättrade omkring, upp på hatthyllan och ner på golvet, favoritplatsen. I fotutrymmet företog jag mina första semesterresor, till Stockholm, Danmark och England, där de murrigt paisleymönstrade heltäckningsmattorna på hotellet är den enda kvardröjande minnesbilden.

Min mor försitter dock aldrig ett tillfälle att berätta om när jag gungade på stolen i matsalen på färjan dit och föll baklänges så illa att gästerna bakom mig dränktes i min läskeblask.

För mig var CHX en institution, en familjemedlem av samma dignitet som någon annan. Så när sjuttiotalet började bli fransigt i kanterna och dess ände kunde anas i en digitalklockad framtid var indignationen stor när pappa hade mage att byta bort CHX mot en ny bil. Enligt tjänstebilsavtalet var det bytesdags, men det var ingenting jag hade förståelse för. Och till råga på allt kom han hemsläpande med en kombi.

En DL. Utan vare sig taklucka, skinnklädsel eller metalliclack. Nilssons var plötsligt ett hot och nog stod den där Taunuscoupén och smålog på sin uppfart.

Som väl var grep försynen in och ställde allt tillrätta. En sen januarikväll när det precis blivit åttiotal smällde en sådan där konstig japansk bil rakt in i baken på den fulgula kombin och kvar blev bara en skrynklig plåthög. Nästa bil pappa kom hem med till vårt likformiga modulhus var återigen en GL, med taklucka, skinnklädsel och metalliclack. Men någon automatlåda hade den inte. 

Kommentarer

#1
Bilofil
2011-06-01 08:58

Låter som ett typexempel på taskig barndom. Volvo 240, något mer lagom och politiskt korrekt från -70 och -80 talen finns inte.

#2
N__iklas
2011-07-08 13:27

Utmärkt artikel, håller just på att diskutera svenskars rädsla för att vara mer annorlunda och avvikande från det politiskt korrekta medelvärdet, passar perfekt in som studieexempel.

För egen del har jag frossat i avvikelse och ovanlighet hela livet och kan jag skilja mig från mängden så kastar jag mig över den möjligheten som en utsvulten varg.

Det är ”häftigt” att vara unik, och tusan så kul!

#3
Eduardo
2013-11-19 02:03

Ecomonies are in dire straits, but I can count on this!

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.