THE TIRE KILLER

Richard Hillie bjöd mig på en åktur i hans Camaro, en mörk bil med ond förgasarmotor på över sju liter, regskylt från Venezuela och förare från Norge.

Konstruktionen är någorlunda standardbilsbaserad men totalt befriad från trams, förutom en dekal på en av burens strävor: "Crashing sucks".

Bilen har två smeknamn, det officiella är Ace och det inofficiella är Tire Killer då den under sin högljudda framfart har drabbats av en hel del punkteringar men alltid stannat kvar på vägen.

Som snabbast har bilen

klockats till 222 mph. Jag har sett den göra 219 mph från vägkanten och 205 mph från passagerarstolen, en rå upplevelse. Man sitter väldigt lågt, Richard är lång och har ställt in allting för att få plats.

Buren är omfattande och förmodligen tung som tusan. Under targaluckorna sitter hönsnät, översta sidosträvan vid dörren har gångjärn för att man ska kunna ta sig in och ut.

Richard förklarade att det

kommer att gå trögt (yeah right) på första växlarna. Lådan kommer från en tävlings-Viper och bakaxeln är en rejäl pjäs med hög slutväxel.

Toppfarten, drygt 355 km/h, nås på fyran och femman används som ekonomiväxel i högre fart. Sexans växel är i det närmaste oanvändbar.

Väghållningen är ganska bra, man flyter bekvämt över ojämnheter och bilen rör sig väldigt kontrollerat utan att vara stum. I vissa högfartskompressioner går dämparna ner på stoppgummina, men bilen är ändå väldigt snäll.

Richard kör i regel utan kartläsare

då det är svårt att få tag på någon som vill åka med. Han undrade först om jag menade allvar när jag bad om att åka med.

Hans teknik är att sätta en minneslapp på instrumentpanelen med trippmätarvärden och hastighet för de kurvor han inte kan köra fullt genom. Det är förvånansvärt få anteckningar.

Det verkar vara ett vinnande koncept när man siktar på en snittfart på 170 mph. Med hjälp av GPS håller han koll på snittfarten och tillåter den felvisning som en GPS har då det inte är många som tävlar i hans klass och de flesta inte hinner med.

Richard är norskättling och undrade om jag skulle berätta det för mina svenska vänner; "Ingen fara" svarade jag, "Svenskar känner till att Norrmän inte är som alla andra."

Som parentes undrade Richard

och hans mekaniker om jag inte kan få över en Koenigsegg att tävla med. Jag håller med honom om att det skulle vara ett perfekt tillfälle för dem att visa vad bilen verkligen går för.

Om någon lycklig ägare av en Koenigsegg vill hjälper jag er gärna med det praktiska för att delta i Open Road Racing 2007. Kontakta redaktionen.