Ford Mondeo EcoBoost: Mjukis

Ford och motorsport har på många sätt varit synonymt de senaste 50 åren. I Le Mans knäppte amerikanerna självaste Enzo Ferrari på näsan och i skogarna härskade Escort Mexico.

Självklart kapitaliserade Ford på framgångarna och när de vann på söndagen sålde de bilar på måndagen. Under namn som ST, RS och Cosworth har det hettat till under mången Fordhuv och allmänvägens rondellentusiaster har alltid haft en fartig Ford att längta efter.

Familjefäder kunde trängta efter en ST-märkt Mondeo, ett allvarligt menat hot mot Alfa Romeos rivigare bilar och den nyligen avsomnade Ford Focus RS visade hur otroligt mycket eld som kan rymmas i en halvkombikaross.

Men för ögonblicket är glöden rätt ljummen i Fords modellprogram. Fanan hålls högst av Ford Mondeo 2,0 EcoBoost, ett namn som knappast klingar av fornstora sjuliterssegrar på Circuit de la Sarthe. Specifikationerna kittlar åtminstone med 240 hästkrafter och dubbelkopplingslåda, smakar inte det bus? För mitt inre målade jag upp hur Pappa Skvattgalen kastade in ungarna i baksätet och drog i väg med rykande däck och smaskade sönder all asfalt i kvarteret.

Sedan drog jag i väg med en mjuk gungning och ett stilla purrande från ett avlägset motorrum. Nej, Ford Mondeo 2,0 EcoBoost bär inte upp något RS-arv utan från första stund är det tydligt att traditionella vardagsvärden stått högst upp på prioritetslistan.

Dubbelkopplingslådan smeker mjukt i nästa växel utan att stressa och när fingrarna famlar efter några paddlar för att ta kommandot över kuggarna famlar de i mörker. Enda maktmöjligheten är att peta omkring med spaken, något paddelalternativ bjuds inte.

Stötdämparna är adaptiva av samma Öhlinsutvecklade sort som Volvo använder och föraren bjuds tre olika körprogram. Men att knappa fram sportläget är som att be en manet att spänna musklerna, chassikalibreringen är avgjort komfortprioriterad oavsett vad man ber stötdämparna om.

Servostyrningen lämnar inga stora krav på muskelkraft hos föraren och vändradien är som hos ett godståg. Motorkaraktären är mellanvarvsstark snarare än toppvarvsrivig.

Läge att slappna av alltså och först då faller Fordpusslet på plats. Mjukt omfamnande sväljer Mondeo rejäla tuggor långreseväg och hundra mil blir till en stund av kontemplation. Stolarna är svulligt sköna, sittställningen på pricken och ljudnivån trivsamt dämpad.

Utrymmena är enorma, inte minst bagageutrymmet som lätt rymmer alla bakaxlar man behöver till hobbybilen där hemma, och nog känns Mondeointeriören en klass finare än förut. Turbomotorn suger lätt förbi Corollaskockarna som förirrat sig ut i trafiken och nu när vi hittat varandras frekvenser, Mondeo och jag, börjar också svängglädjen glimta fram. Bilen kränger ordentligt, men balansen är fin och understyrningen inte överdriven på något sätt.

Visst, den aspirerar inte på att plocka upp några fallna RS-mantlar, men som småsnabb storfraktare är Mondeo väl värd att ta på allvar. 

FOTO: Joakim Dyredand